Foto: Calle Appelqvist

Världsdiabetesdagen är här och mitt projekt En bild för diabetes går mot sitt slut för denna gången. 10 veckor av berättelser om diabetes och förhoppningsvis har någon lärt sig något om denna helvetessjukdom som det faktiskt är. Jag själv har lärt mig otroligt mycket och önskar att jag redan hade mer kunskapen om sjukdomen innan jag ens träffade min sambo och hennes dotter, vår dotter med diabetes typ-1. Man kan inte kunna allt men när det aldrig pratas om det i skolor eller media så blir ju sjukdomen osynlig och finns inte för den vanliga friska människan.

Förrän nu idag…

Idag sänds Diabetesgalan på TV3, Viafree och Viaplay kl 20.00 och är den första direktsända galan för att samla in pengar till diabetesfonden. Syftet är att samla in så mycket pengar som möjligt till forskningen samt att sprida kunskap om sjukdomen.

Jag vill först och främst tacka alla personer som har varit med i projektet och delat en liten liten del av era liv med diabetes med mig och för alla andra som läst berättelserna. Jag är oerhört tacksam att ni ville vara med och kanske kan era berättelser hjälpa någon annan som idag har det svårt med sin diabetes. Över 11 000 unika läsare har läst era berättelser och det är helt otroligt. Jag har fått mejl från hela Sverige med folk som tackar er och som har velat dela med sig av sin historia till mig. Ni är inte ensamma. Så sträck på ryggen och fortsätt vara dom underbara människor ni är.

Och självklart till alla vänner och bekanta och helt okända människor som har hjälpt till med min insamling till diabetesförbundet. 16 520:- är resultatet och det är grymt bra jobbat av oss och kommer gå till forskning kring alla diabetesformer. Insamlingen kommer att vara uppe hela november månad så än är det inte färdigt.

Insamlingen: https://www.diabetes.se/diabetesfonden/ge-en-gava/egen-insamling/skapa-egen-insamling/en-bild-for-diabetes/

Så tack än en gång och hoppas att ni gör som jag och följer diabetesgalan ikväll.

Jag ska snart åka hem till min underbara familj och börja med vår diabetesgala med 3-rätters middag med vänner som sedan avslutas med diabetesgalan på TV3 kl 20.00. Och naturligtvis skänka några kronor till forskningen.

Calle Appelqvist
Pappa till en diabetiker typ-1

#enbildfördiabetes #fuckdiabetes #diabetesgalan
En bild för diabetes - Foto: Calle Appelqvist
Under dessa 10 veckor har jag startat en insamling på Diabetesfonden.se där ni kan vara med och skänka pengar. Pengar som verkligen behövs och som kommer att göra så stor skillnad. Idag finns inte ens pengar att starta många av forskningsprojekten som då bara blir liggandes.

https://www.diabetes.se/diabetesfonden/ge-en-gava/egen-insamling/skapa-egen-insamling/en-bild-for-diabetes/
Calle Appelqvist
#enbildfördiabetes
Elisia Sahlin

Foto: Calle Appelqvist

Under en längre tid var jag inte riktigt som vanligt. Arg trött ont i magen törstig och kissade massor. Drack mängder vatten och gick mycket på toaletten på nätterna. Mamma ringde till morfar för jag var hos morfar på nyårshelgen för mamma jobbade. Hon frågade morfar om jag hade gått upp mycket på toaletten mycket på nätterna. han svarade :Ja nu när du säger det så ja, hon har sprungit på toaletten på nätterna. Vi åkte till vårdcentralen den 12 januari 2011, då nyss fyllda 9 år.

När vi kom dit fick jag lämna ett kisseprov som visade på max värde i socker, sen skulle dom ta prover men jag vägrade. Jag hatar nålar sprutor och stick!  Vi gick hem till våran lägenhet och packade med kläder och annat för vi visste att vi skulle vara på sjukhuset ett tag framöver.

Uppe på NÄL blev jag inlagd. Fick emlakräm i armveck och på händerna. Jag skulle få 2 plastslangar i armarna. Jag skrek och grät!  Mamma och 2 sköterskor fick till slut hålla mig för att en tredje sköterska skulle kunna sticka mig. Jag hade 17,7 i blodsocker och vägde bara 25kg. I ena armen fick ett insulindropp som kändes som min enda vän förutom mamma så jag kallade apparaten för Simon. Den var med mig överallt dygnet runt. Dom tog blodprov en gång i timmen varje dag första veckan sen andra veckan va det blodsocker prover innan mat, 1 timma efter mat och igen efter 1 timma, sen innan mat igen och samma efter mat och nätterna 1 gång i timman. Vi fick permission några timmar Vecka 2 om jag tog mitt långtidsverkande insulin i låret, det vågade jag inte men vi fick iaf åka hem några timmar. Vi åt på Mc Donalds och spelade Bingolotto sen va det tillbaka till avd 23 på NÄL. Jag är så stickrädd och varje kväll va en fight när det skulle stickas i låret, jag tog den i magen som med måltidsinsulinet. Ta blodsocker prov i fingrarna gick bara inte, fick panik och bara grät så jag stack mig på ovansidan armen ist i flera veckor. Efter tre veckor fick jag åka hem. Stack mig fortfarande på ovansidan armen och ibland i tårna men inte i fingrarna och långtidsinsulinet tog jag i magen ett bra tag. Vågade inte sticka i låret!

Livet hemma flöt på. Jag  gick i skolan och lekte med kompisar som förut , men jag var tvungen att ha med mig mina sprutor och druvsocker överallt. Jag bestämde mig för att visa att jag var starkare än diabetesen så jag började träna taekwondo. Jag tränade och tävlade taekwondo 4 dagar i veckan i några år och var bra på det. Livet va ganska bra trots allt som ett litet barn. Jag kollade mitt blodsocker, åt, tog insulin och levde nästan som alla andra barn som är friska, fanns inte mycket som hindrade mig.

Foto: Calle Appelqvist

I tonåren förändrades allt….

Jag orkade inte med detta mer ville inte ha någon diabetes, ville vara frisk som alla andra mina kompisar. Började missköta min jävla sjukdom låssades att den inte fanns, brydde mej inte. Jag hatar den! Började ljuga för mamma om vad jag hade i blodsocker och att jag tagit insulin. Gjorde inget av det för jag ville inte, hade ingen lust. Åkte in och ut på sjukhuset vissa gånger blev jag inlagd mot min vilja för att jag var så sjuk men jag tyckte att jag va frisk. Hade ofta HIHI i blodsocker och det innebär över 26 iaf. Mamma tjata och tjata men jag brydde mig inte. Inläggningarna hjälpte för stunden men så fort jag kom ut så var jag tillbaka med att missköta mig. Tog inga blodsocker och knappt något insulin heller. Det bas insulinet som gick i pumpen va det som höll mig flytande

Minns en dag. Jag spydde på natten och gömde sängkläder och handdukar i min garderob och åkte till skolan som vanligt. När jag knappt orkade stå på mina ben längre då jag ringde till min bonuspappa och sa att jag fått magsjuka så han hämtade mig i skolan och körde mig hem. Mamma fattade ganska snabbt att jag hade nog inte magsjuka utan en ketoacidos. Tvingade mig att ta blodsocker och blodketoner och det va höga värden. Mamma ringde Diabetessköterskan på NÄL en gång i timman och berättade hur det gick med mig, sockret sjönk och ketonerna försvann efter några timmar. Så jag slapp åka ambulans. När jag sovit och kände mig pigg så va det bra. Ville inte inse att jag tar död på mig själv på detta sättet, eller jo jag förstod det men jag ville bara vara frisk. Så jag fortsatte att inte bry mig om min jävla sjukdom för jag vill inte ha den. Jag körde bara på, på mitt sätt. Gjorde precis som alla andra, åt och drack vad jag ville när jag ville utan att ta varken blodsocker eller insulin. Jag ville straffa diabetesen med att skita i den då fanns den ju ändå inte… Jag straffade egentligen bara mig själv och min kropp.

Det är bara att ta ett blodsocker och lite insulin!

NEJ det är inte bara och bara även om man har bra hjälpmedel för vill och orkar man inte så är det inte så jävla bara! Hatar min diabetes! Hatar att den finns och jag vill inte ha den! Ibland ganska ofta känner jag att jag dör hellre än att behöva ha denna skiten! Alla försökte hjälpa mig men jag ville inte ha någon hjälp då skulle alla se att jag ljög för dom och det ville jag inte. Jag blev bara arg gapa skrek och alla kunde bara dra åt helvete! Det är min kropp mitt liv och min jävla sjukdom! Nästan 3 år höll jag på så här. Ljuga för alla som älskar mig och vill hjälpa mig sa bara :Allt är bra. Men det va inte bra och är inte bra. Jag vet inte om jag någonsin kommer acceptera min jävla skit sjukdom! Jag hatar den!

Idag är det bättre. Jag kämpar varje dag dygnet runt med hjälp av mamma och min bonuspappa som sen den 25 september ( fick en dexcom 5 som mäter blodsockret dygnet runt) kan se mitt blodsocker i sina telefoner dygnet runt. Jag kan inte missköta mig och ljuga mer nu.
Jag hatar min diabetes och min högsta önskan är att bli frisk!!
Elisia Sahlin
Typ-1 diabetiker
Sofia Larsson-Stern

Foto: Calle Appelqvist

Lilla du, lilla Sia. Du vet inte vad som är på gång. Du har ingen aning. En tuff tid väntar dig. Ett hårt grepp kommer ta tag i din rangliga kropp och aldrig igen riktigt släppa taget. Men du är starkare. Tuffare. Du kommer ta dig igenom det, vända på situationen och gå ur matchen som segrare. Lilla du, lilla Sia. Allt kommer bli bra, jag lovar.

Du är femton år och har aldrig varit på ett sjukhus. Inte mer än för att säga hej till din nyfödda lillebror när du var fem, och för att hälsa på sjuka släktingar. Inte mer än det, vaccinationer och rutinbesök. Du är ju en frisk och pigg tjej.

Den 28:e juli 2008. Du är inte längre frisk och pigg - du är sjuk och trött. Liten och rädd. Förvirrad och okunnig. Diagnosen typ 1-diabetes har landat i knät på dig. Du vet ingenting och är rädd för allt. Skulle du smitta? Kunna spela fotboll? Få äta vad du ville? Eller rentav dö?

Du ligger i sjukhussängen med slangar, nålar och blod. Sköterskor kommer och går, läkare och dietister lika så. Kolhydrater, insulin - räkna ut, dosera, utvärdera. Träning, stress, hormoner. Bergochdalbanor. Blablabla..

Andas, Sia. Ta ett djupt andetag. Sluta nypa dig i armen, du kommer inte vakna ur det du tror är en mardröm. Det är ingen dröm, det är din nya verklighet. Lyssna på sköterskornas lugnande ord, och fortsätt sedan kolla på filmen med mamma. Hon är bredvid dig, alltid. Kommer alltid vara.

Ditt liv kommer förändras och se annorlunda ut, men det är inte ditt fel. Du hade inte kunnat förhindra det på något sätt, och du har inte själv provocerat fram det. Du smittar inte, men du kommer heller aldrig att bli frisk. Forskningen är fortfarande inte där, inte ens nio år framåt i tiden. Jag är ledsen.

Foto: Calle Appelqvist

Men din diabetes kommer göra dig till DIG. Du kommer få möjlighet att skriva projektarbetet på gymnasiet om den. Du kommer träffa vänner för livet på diabetesläger, konferenser och event. Du kommer starta en blogg som så småningom når ut nationellt och påverkar delar av samhället till det bättre. Din rädsla för att presentera inför folk kommer försvinna i takt med att dina diabetesföreläsningar blir allt mer populära. Och du kommer bli expert. Du kommer kunna din kropp utan och innan. Din diabetes kommer generera egenskaper som du förmodligen aldrig hade haft annars. Envis, stark, tålmodig, noggrann, strukturerad, uthållig och målmedveten.

Andas, lilla Sia. Allt kommer bli bra. Idag är du 24 år gammal och mår bättre än någonsin. Du går varje dag till ett jobb du stortrivs på. Du omges av vänner som peppar och stöttar dig, som du kan vara dig själv till 100 % med. Din familj må vara utspridd över jordklotet, men kommer alltid vara närmst i hjärtat. Du använder insulinpump och reglerar dina värden och doser flera gånger om dagen, men nu går det på rutin. Vissa dagar är riktigt, riktigt jobbiga och dåliga - men de allra flesta är bra. Din sjukdom stoppar dig inte från att resa, njuta, drömma, önska, vilja och åstadkomma.

Andas, lilla Sia. Du är jag - och vi är ett fruktansvärt starkt team. Tillsammans klarar vi av det mesta, jag lovar. Sluta nypa dig i armen, allt kommer bli bra.

Sofia Larsson-Stern
Typ-1 diabetiker
Åsa Karlsson

Foto: Calle Appelqvist

Jag vaknar till och vet först inte vad det är som väckt mig. Klockan visar 01:52. Jag vänder mig om och försöker somna om. Då hör jag ett pipande ljud. Det är insulinpumpen som larmar. Vad är det för larm denna gången? Högt blodsocker, lågt blodsocker, lågt batteri? Nej, det larmade om låg reservoar. Attans också, den skulle ju bytas när vi kom hem från jobb och skola/fritids. Det glömde jag helt av. Jag tänker snabbt och räknar ut att insulinet kommer räcka till morgonen. Jag går upp lite tidigare bara för att hinna byta infusions-set. Klockan 06:00 ska jag dessutom vara pigg och glad för att ta emot härliga förskolebarn på jobbet. 
Detta är en av många nätter. En annan  natt kan jag behöva ställa klockan på både 01:00 och 04:00 för att kolla blodsockret som varit som en berg- och dalbana hela dagen.
13 december 2006 knackade en objuden gäst på dörren. Jag minns det som igår... Jag var höggravid och i slutklämmen på min högskoleutbildning. Vi var på vårdcentralen, den då 12,5-årige sonen och jag. Under några veckors tid hade vi märkt att han "smalnat av", han drack mycket och kissade desto mer. Jag minns hur läkaren sa till oss att gå hem och packa tandborste och ombyte medan han ringde till Barnmottagningen på Näl. Gråtandes ringde jag min man och förklarade läget - Jonathan hade fått Diabetes typ 1. Vi som bara ville få det bekräftat att det INTE skulle vara diabetes. Fast innerst inne visste vi nog det. 
Jag minns vad sonen sa flera år senare: "Fan, vad pinsam du var den där gången, när du gick där och grät".
Hela vårt familjeliv kastades omkull, det är mycket man måste lära sig, framförallt när det gäller maten. Jag lusläste innehållsförteckningar på matvaror i affären, läste på om snabba och långsamma kolhydrater, valde bröd med omsorg (för det skulle ju vara mer fiber än socker i brödet) och bytte ut den smaksatta filen/yoghurten mot naturell med en klick lågkalorisylt i istället. Detta skulle ju vi fixa! Vi började äta ännu mer regelbundet och vi låg hela tiden steget före i tanken. 
Det var en stor omställning för oss alla! De första åren funkade det mesta bra. Mat och fotbollsträning fungerade (när vi till slut fått kläm på hur fysisk aktivitet påverkade blodsockernivån), men sen började Jonathan tröttna mer och mer på sin diabetes. Han ville ju vara som alla andra. Hur vi än försökte få Jonathan att förstå, så ville han inte. Hans långtidsvärde, HbA1c, steg och han blev inlagd på Näl för omstart. Det är oerhört frustrerade att stå bredvid, att se hur ens barn mår sämre och sämre och inte vill, eller kan, göra något för att det ska bli bättre. Och vi kunde ju inte heller bevaka varje steg han tog, vad han åt eller om han tog insulin. "Jag mår bra!" var en återkommande mening, men vi runt omkring Jonathan såg det motsatta. 
I samma veva, 24 november 2009, insjuknar även lillasyster Ella i diabetes typ 1. Hon var då 2 år 8 mån gammal. Jag var föräldraledig med lillasyster Signe som var bara 1 mån gammal. Det var en tisdag och jag hade tillbringat förmiddagen hos Jonathan på sjukhuset. När jag hämtade Ella på förskolan sa en pedagog att hon druckit fyra glas mjölk till mellanmålet. Och tankarna började genast snurra: "Hade inte Ella kissat mycket i helgen"? 
Väl hemma letar jag fram en blodsockermätare och jag stack Ella i fingret. Mätaren visade ett blodsocker på 30!!! Nu hade två av våra tre barn fått diabetes typ 1. Än en gång blev vi omkullkastade. Ella blev inlagd på Näl, där hon fick dela rum med sin storebror. Men vi reste oss igen, detta fixar ju vi! Vi KAN ju det mesta redan. Och eftersom Ella accepterade läget, blev vi utskrivna relativt snabbt från sjukhuset. 
Livet med diabetes typ 1 är nu vardag i vår familj och vi försöker leva som vilken familj som helst. Dock har vi tyvärr fått uppleva det värsta som kan hända i en familj. Två småsystrar har förlorat sin storebror och en mamma och en pappa har förlorat sin ende son. I november 2015 gick Jonathan bort pga sin diabetes typ 1. Hela hösten hade han åkt in och ut på sjukhus pga upprepade ketoacidoser. Viljan och orken fanns inte och till slut orkade inte kroppen längre. Lördagen 7 november 2015 slutade Jonathans hjärta att slå. Vi hittade honom i sin egna lägenhet, där han låg på soffan och såg så fridfull ut. Jonathan blev 21 år, 3 månader och 18 dagar gammal.
Åsa Karlsson
Mamma till Typ-1 diabetiker

Foto: Calle Appelqvist

Emma Söderberg
Foto: Calle Appelqvist

Foto: Calle Appelqvist

Torsdagen den 13 augusti 2015 satt jag på vårdcentralen för att jag dagen innan fått jättedålig syn. Förutom att synen blivit dålig hade jag tappat 8 kg i vikt under fyra veckor, kissat och druckit orimliga mängder. Snart var de min tur, någonstans visste jag redan att jag fått diabetes. Men okej, diabetes... Jo men de går nog bra… ?!?
Dom tar ett blodsocker, jag får sitta ner och vänta på resultatet. Sköterskan kallar in mig och berättar för mig att det här inte alls var bra, du har jätte högt blodsocker.  Hon säger att jag måste åka till akuten på en gång, antingen ringer du till något som kan hämta dig eller så ringer jag efter en ambulans. 
Där och då tänkte jag, en ambulans – vad ska de vara nödvändigt för? Jag cyklade ju hit själv.

Foto: Calle Appelqvist

På akuten fick jag snabbt ett rum och direkt en spruta med insulin i magen. Här känns allt så overkligt och jag förstår ingenting av vad som händer. Snart där efter förflyttas jag till en medicinavdelning där jag får ett rum som jag delar med tre andra. 
Här kommer läkare och sköterskor för att sätta nålar i mina armveck och informera om vad som händer. Jag förstår inte så mycket mer än att dom tar massa olika blodprover. Jag blir kvar på sjukhuset i fem dagar.
Dagarna som följer består av provtagningar och information från olika läkare. Får även träffa min diabetes sjuksköterska som ger mig alla mina hjälpmedel, som jag från och med den dagen alltid måste bära med mig.
På sjukhuset känns de fortfarande overkligt, som att de är en vanlig förkylning som kommer att vara över om en vecka, någon stans åker jag hem i hopp om att de är så. 
Väl hemma inser jag snabbt att de inte är så och att mitt liv är totalt förändrat. 
Nu måste jag alltid ha koll på mitt blodsocker, med detta innebär de att jag alltid måste ha med mig min blodsockermätare, mitt insulin och något sött att äta.
Att inte längre kunna äta vad jag vill och när jag vill…
Där och då kändes det lite som att livet tog slut. Hur skulle jag nu kunna rida, cykla, träna och allt annat som man bara gör? – Nu när jag kan bli låg (få lågt blodsocker innebär att kroppen blir väldigt skakig och man kan falla ihop och svimma. För att överleva det måste man få hjälp med att få i sig socker).
Som att en sådan enkel grej som att cykla till jobbet var inte längre enkel. Ligger inte blodsockret på en bra nivå måste jag justera det med mat eller insulin innan jag kan cykla iväg.
Alla enkla vardagssysslor är inte längre enkla, att vara spontan vågar jag knappt tänka på.
Som tidigare nämnt måste en diabetiker ALLTID ha med sig sin blodsockermätare, sitt insulin och något att äta.
Att alltid behöva tänka på hur blodsockret är, har jag tillräckligt med mat med mig är fruktansvärt påfrestande. 
Jag saknar känslan av frihet, bara kunna vara och göra det som faller på utan att behöva tänka. Den ständiga oron över att kunna bli låg är inte lätt.
Idag lever jag med en plupp på armen, som kontinuerligt mäter min blodsockernivå och skickar värdena till min mobil. Här kan jag följa och se hur mitt blodsocker ligger, om det är på väg uppåt eller neråt. Den larmar när blodsockret är under 3.1mmol eller över 13.0 mmol. Min plupp är min livlina och absolut bästa vän. Utan min plupp känner jag mig tom och minst i världen. 
Min plupp innebär att jag inte behöver stick mig i fingret varje gång jag ska kolla mitt blodsocker. Detta är ett hjälpmedel som får mig att känna mig tryggare. 

DIABETES ÄR SVÅRT, ETT ENORMT ANSVAR OCH EN JÄVLIGT MENINGSLÖS SJUKDOM!
 VARJE DAG ÄR JAG ARG PÅ MIN DIABETES OCH HATAR DEN…

Önskar att ingen ska behöva uppleva diabetes, ingen ska behöva känna den ständiga oron av att faktiskt kunna dö!
2017 två år senare, de va inte bara ”jo men de går nog bra?!” de är så mycket mer…

Jag hoppas att en dag kunna få läsa på internet: ”Vi kan bota diabetes”
Emma Söderberg
Typ-1 diabetiker

Foto: Calle Appelqvist

Camilla Hellgren

Foto: Calle Appelqvist

Att leva sitt liv som om man var odödlig till att bli väldigt medveten om att döden är närmare än man tror...
Innan jag fick min diagnos diabetes levde jag med tanken om att jag är odödlig. Full fart framåt i livet och ingen större eftertanke på konsekvenser av mina handlingar. 

Att inte behöva tänka på hur man lever sitt liv utan bara leva var för mig frihet. Mat, motion och sömn var inget jag prioriterade. Mycket jobb, fest och pengar gick före allt. Åtminstone varannan vecka, den andra veckan var jag mamma. Den veckan varvade jag ner, var trygg, åt och skötte mig och min son som vem som helst. Men så kom söndagen och stressen över att lämna bort sin son IGEN. Välkommen vecka av kaos!

Foto: Calle Appelqvist

Mitt i mitt kaos träffade jag en man. En man som svepte bort mina egna fötter.... jag flög, blev förtrollad, förälskad! Han förblindade mig som i trans. Men mycket snart insåg jag att hans liv var inte kaos.... hans liv var katastrof. Inte varannan vecka utan hela tiden. Jag stod förälskad mitt i ett vägskäl. Mina val var att bara lämna den jag älskade eller slåss för att dra han ur katastrofen han levde i.  Jag är ingen person som ger mig och bara går om jag själv inte väljer det. Jag stannade och slogs för oss. Det var en tung dy jag trampade i. Lögner, svek och misstro under flera år. En normal person hade brutit upp. Det skrek i hela min kropp att vårt liv att leva var FEL!!! Stick, spring, slå dig fri! Men tillslut så vann vi. Ihop segrade vi.

Något år senare vill min älskade skaffa barn. Vågade jag, ville jag ens.... klar jag ville. Att vara fri och frisk skapade ett barn. Något vackert växte i mig , 9 månader av lycka, sedan födde vi en son. Vi stirrade på detta lilla knytet. Ofattbart! Att kunna älska och bedåra ett barn till kändes så ofattbart. Men där var han.... Christoffer! Men något var fel. Jag känd det i mig. Från att ha gått upp 14 kg till att gå ner 25 kg var en glädje. Men att ständigt vara en levande död människa av trötthet. Håravfall, en törst utan beskrivning. Men av vana sa jag inget utan ljög och hoppades på att ingen såg min lögn. Härda ut! Det går snart över! Men barnmorskan såg....något är fel! Smal, nyförlöst överspacklad mamma som bara ler och allt är toppen, inga frågor, allt är bara underbart. Nä så är det inte att vara nyförlöst småbarnsmor.
Hon såg!

Foto: Calle Appelqvist

I samma veva så köpte vi hus i annan kommun och då slapp jag henne. Ingen kände mig och jag levde min lögn. Jag såg nästan inget längre. Det var som att gå i konstant dimma, köra bil på kvällstid var uteslutet. Att pinka ner mig springandes mot dass var ingen ovanlighet. Svampinfektioner i underlivet blev allt vanligare. Mina hysteriska utbrott likt en tonårsrevolt blev normalt. Men när jag skulle börja jobba igen efter mammaledigheten förstod jag ju att detta kommer inte fungera. Hälsokost nästa! Burkar och dunkar med vitaminer skulle nog hjälpa..... knappast! När jag en dag beslutade mig för att söka hjälp så säger damen i luckan. Har du bokat tid? Annars får du återkomma igen i morgon.

Mitt i väntrummet hör jag mig själv skrika till damen i luckan. Men för i helvete!!!!! Jag tror jag har diabetes!

Där började min resa med en livslång diagnos....... Diabetes!

Camilla Hellgren
Typ-1 diabetiker

Foto: Calle Appelqvist

Jimmy Henriksson
Foto: Calle Appelqvist

Foto: Calle Appelqvist

Mitt projekt En bild för diabetes har gått ut på att jag får en berättelse skickad till mig som jag sen har jag försökt porträttera personen efter, men i Jimmys fall så hade han lite svårt att få ner sina tankar på pappret ”för det är så jävla mycket” beskrev Jimmy, så vi bestämde istället att vi bara träffas och pratar om diabetes och allt runtomkring.

Jimmy känner jag då jag jobbar som konsult på arbetsplatsen där han jobbar. Jimmy är svetsare och tills för några månader sen visste jag inte om att han hade diabetes typ 1. Men jag kände igen tecknen och hans stirrighet att han var låg i socker. Kaffemaskinen som står 2 meter från mitt skrivbord gör ju att jag träffar en hel del folk och denna dagen såg jag Jimmy fylla på sin nyfyllda kaffekopp med 1, 2, 3, 4, 5 påsar med socker. Kände direkt att något inte var som det skulle så jag frågade helt enkelt honom och han hade diabetes. Ja det har jag, syns det?

Jag träffade Jimmy i studion och spelade in vårt samtal samtidigt som vi fotograferade. Ibland tog vi en paus och gick ut för lite frisk luft och fortsatte samtalet där. Jimmy fick mest prata fritt och jag lyssnade med några undrande frågor.

Hur gammal var du när du fick Diabetes typ 1?
Jag var 14,5 år när min farmor hittade mig avsvimmad på toalettgolvet och körde mig till sjukhuset. Där togs det en massa prover på mig och som dom sen konstaterade att jag hade diabetes Typ 1.

Vad visste du om diabetes och hur kände du?
Man hade ju hört om sockersjuka och skit innan men första känslan var ju att livet var slut nu. Jag var ju så långt gången i min diabetes och enligt läkarna hade jag gått ett år utan att veta om det.
Ingen som hade märkt någonting?
Nej, 14 år, skoltrött, trött överlag och ingen som reagerade på att jag var sjuk.
Nu i efterhand så förstår jag ju när jag vet om dom första tecknen på diabetes. Drack och sprang på toaletten hela dagarna. Säkert 20 toalettbesök per dag och mängder med Coca cola. Halsade 1,5 liters cola men var fortfarande törstig och det bara rann igenom mig och toalettbesök igen.

2,5-3 månader låg jag inne på sjukhuset med ett fruktansvärt högt Hba1c. Läkaren förklarade för mig att om jag bara kommit några veckor senare så hade jag förmodligen inte levt idag.

Du hade alla tecken på diabetes typ 1, men ingen reagerar?
Nej,  jag själv hade ju aldrig hört talas om att tex trötthet, törst och kissnödig är tecken på diabetes. Ingen personal på skolan och inte mina föräldrar såg någonting, min mormor är typ 2:a och vi har ingen i släkten som har diabetes typ 1 så ingen förstod någonting. Inga barn på skolan eller kompisar hade diabetes så man hade ju inget att relatera till. Jag hade ju inte själv sett någon som hade diabetes som man gör idag när man själv lever med det. Man är uppmärksam på andra på ett helt annat sätt.

Det som skrämmer mig mest och som jag dagligen går och tänker på är att min son på 4 månader skall drabbas av denna helvetsessjukdom. Varje dag har jag en klump i magen och önskar inte ens min värsta fiende denna sjukdom. Hela tiden kollar jag om han kissar kanske lite extra mycket, hur ska det gå om han får diabetes. Jag har diabetes och har lärt mig leva med det och kan det nu, men om min son får det så måste jag lära han allt och det kommer blir som ett andra jobb för så mycket är det.

Jag vill att han ska kunna få leva ett normalt liv utan diabetes, visst det går att leva ett relativt normalt liv ändå men man måste ha koll hela tiden. Humöret svänger fram och tillbaka beroende på hur sockret ligger…. Ne fy fan…..


14 år och så får du diabetes, hur var förhållandet till föräldrarna? Var ni sams?
Nej det var vi inte. Det var jävligt mycket tjat på att jag skulle hålla koll på diabetesen och kolla blodsockret. På den tiden fanns det inte CGM (kontinuerlig blodsocker mätning) utan det var ju stick i fingret, konstant jämt hela tiden, tjat hela tiden. Det var ju i den ålder man ville vara en normal person och man sket la lite i det. Man brydde sig inte och ville leva som vanligt, jag kanske inte åt godis som alla andra gjorde och försökte hoppa över det men drick öl, sprit och sket i att kolla blodsockret, tog inte sina sprutor. Man ville ju inte visa att det var något fel på en så man gick undan för att ta sprutan eller så skiter man i det och gör ingenting.

Nu så här i efterhand tänker man ju på vad fan gjorde man när man var ung och kan inte fatta att jag tog dom här besluten. Idag är jag jävligt glad att mina föräldrar tjatade och var på mig. Jag har ju inte fått några följdsjukdomar som dålig syn, dåligt läkkött och det är jag ju glad för idag.

Vi pratar vidare jag och Jimmy och stannar upp fotograferandet en stund. Går ut och tar lite frisk luft och bara pratar allmänt om diabetes och kommer in på en gång när han var och jobbade och byggde garage på västkusten.

Jag jobbade med att bygga stålbyggnader, jättelika garage på Orust och hade ätit frukost som vanligt. Ägg och bacon blev det och tog en normal dos med insulin. Dagens arbete var att isolera uppe i taket men som tur var så skulle jag hämta någonting på marken. Helt plötsligt blir det helt svart, började putta på andra kollegor, gick ner i diket och var helt i min egna lilla värld. Kollegor som såg mig började ju undra vad jag gjorde och en person kommer fram till mig och frågar hur det är med mig? Mår du bra? Helt plötsligt tar jag strypgrepp på killen och säger att han inte skall röra mig. Killen backar undan och går iväg och  ingen förstod vad det var för fel på mig så dom ringde ambulansen.  Jag minns när ambulansen kom men förstod inte ett ord av vad de sa till mig. Dom förstår nog ganska snabbt att jag lider av diabetes och ger mig en infart i armen och sprutar in glucos rätt i blodet, efter några minuter börjar jag att piggna till och undrar vad som hänt.

Visste några av dina kollegor att du hade diabetes där du jobbade?

Jo jag hade ju berättat att jag har diabetes men som sagt dom visste ju inte vad dom skulle göra. Jag hade sagt till dom att om jag trillar ihop så försök få i mig något med socker så vaknar jag till, om jag nu inte är i koma men ligger jag och skakar få i mig socker så piggnar jag till. Ja ja sa dom men man vet ju inte hur allvarligt dom tog det och denna gången gick ju det bra. När jag blir låg i socker blir jag aggressiv och killen ville gå fram med socker men han vågade inte för att jag var arg så dom ringde ambulansen istället och det är jag ju glad för att dom gjorde idag. Jag hade ju kunnat trilla ihop och gått in i koma när jag var på taket och det hade ju kunnat slutat riktigt illa.

Pratade ni om incidenten efteråt?
Jag satt kvar med ambulanspersonalen i ca 20 min och fick upp mitt socker med några chokladbitar och kunde börja jobba igen. Sen så bad jag mina kollegor om ursäkt för hur jag hade betett mig och då berättade dom vad jag hade gjort. Förklarade för dom att det hade räckt att jag fick lite choklad, dricka, något med socker i och då förstod dom vad diabetesen kan göra med en bara sådär helt plötsligt.

Nu på senare år är jag väldigt noggrann att berätta att jag har diabetes på min arbetsplats så att någon alltid vet. Alla på min avdelning på Siemens vet att jag har diabetes ifall något skulle hända. Vi har börjat jobba natt och inför det så hade vi in kurs i HLR och hjärtstartare där instruktören började prata om diabetes. Jag nämnde att jag hade diabetes och vi började prata inför hela gruppen. Ganska så skönt att min arbetsledare och kollegor fick upp ögonen för vad diabetes är och kan göra med en på väldigt kort stund fast man gjort allt rätt.

Vi fortsätter och fotografera och kommer spontant in på hans syn och rädslan han får vartannat år då han som diabetiker måste göra en ögonbottensfotografering för att kolla så det inte har blivit några näthinneförändringar även kallad diabetesretinopati. Det är kärlförändringar i ögats näthinna som kontrolleras och om förändringarna i näthinnan inte upptäcks i tid kan det leda till försämrad syn och i vissa fall blindhet. För hans största intresse i livet är bilar och motorer.

Mitt liv handlar om bilar och motorer och jag kan inte tänka mig ett liv utan körkort. Men allt har sett bra ut sedan första gången jag kontrollerades och inga förändringar på näthinnan. Men oron finns alltid där varje gång man åker in för kontroll. Som när jag blir hög i sockret över en natt kan jag få suddig syn och när jag får det går jag in i en depression. Tänk dig liksom det är det värsta som kan hända mig att jag blir blind eller att jag ser jätte dåligt och inte kan köra bil för att jag inte får ha något körkort längre pga av diabetesen.
Nä fy fan för denna jävla skit sjukdomen…

Foto: Calle Appelqvist

Innan fotograferingen ägde rum ville Jimmy ordna med en sak, han ville tatuera in diabetes på sin vänstra hand som en symbol och möjligtvis en räddare i nöden om han skulle trilla ihop någonstans där ingen känner till hans sjukdom. Han började även prata om en andra diabetestatuering som han vill göra.

Jag skulle vilja göra en diabetestatuering till men har lite blandade känslor. Det är att tatuera in en pump och slang på min mage men är lite osäker. Jag tror inte att dom kommer att lösa diebetesgåtan under min livstid men jag hoppas ju verkligen det och då kommer tatueringen vara ett bevis på att jag besegrade den.

Vi fotograferar ytterligare en stund till och pratar om allt möjligt. Bland annat om att han aldrig blir bra på bild, men nu när han sett bilderna så har han ändrat åsikt och hade svårt att välja.

Det jag kände med Jimmy och som jag har känt med alla som jag har träffat och fotograferat är glädjen och tacksamheten för att någon har tagit sig tid att lyssna på dom och deras diabetes. Allas diabetes är olika även om man gör allt rätt så kan det bli så fruktansvärt fel.

Vill avsluta med en mening som Jimmy sa flertalet gånger under vårat möte.

DENNA JÄVLA SKITSJUKDOM….

Jimmy Henriksson
Typ-1 diabetiker
Nina Sikkeland

Foto: Calle Appelqvist

När jag fick diabetes, för 17 år sedan fanns det enbart sprutor och blodsockermätare som hjälpmedel. Nu, idag har jag insulinpump och Libre, vilket underlättar oerhört mycket.
Just Libre har hjälpt mig mycket. Den och insulinpumpen är med mig 24 timmar om dygnet och ibland känner jag mig som en robot, konstant styrd. 
Diabetesen i sig är osynlig, ingen kan se på mig att jag är sjuk. Tills jag tar av mig kläderna så att de olika hjälpmedlen syns, då blir det så tydligt att jag är sjuk. Den är ju ful, jag känner mig inte så fin med en vit knapp på armen. Men vad spelar det för roll, den räddar mitt liv. 
Många frågar, vad är det där?

Ibland svarar jag och ibland döljer jag den för jag inte orkar ta frågorna. Särskilt när jag var singel kommer jag ihåg att jag inte orkade med alla frågor, ville ju inte vara annorlunda, då rev jag bort både Libren och inspulipumpen. Låtsades att den inte fanns för ett tag, fast den försvann ju aldrig förstås.

För sjukdomen finns alltid där, vare sig man är på semester, är på gymmet, är naken, sover eller dricker drinkar med mina kompisar på krogen. 

Dock blir jag så oerhört trött på personer som bagatelliserar diabetesen. De säger jämt- nu när det finns så bra hjälpmedel är det väl inte så svårt. Men det är det, det är svårt. Och arbetet bakom ett jämt och bra socker är den samma, man är aldrig ledig. Det är ett heltidsjobb. Den tar aldrig semester diabetesen. Och drivkraften bakom ett normalt blodsocker är inte att vara duktig, utan rädslan för att få komplikationerna som diabetesen medför. 
Jag är så tacksam för den hjälpen jag får idag. Stöd diabetesfonden så att det svåra kan bli ännu lättare!

Nina Sikkeland
Typ-1 diabetiker
Robert Stensby
Foto: Calle Appelqvist
Foto: Calle Appelqvist


Hej
Först lite bakgrund innan jag berättar om en av mina hemskaste upplevelser som diabetiker. Jag fick min Diabetes som 4 åring, 1984. Då var Diabetesen och dess vård förhållandevis till idag väldigt lite utvecklad. Man tog fortfarande sprutor rätt i huden och nålarna var så tjocka att man kunde se igenom dem. För att få en bild av detta så tänk er ett sugrör och att det sugröret skall in i din mage eller lår. Under mina första år med Diabetes var jag med läkaren Ragnar Hanås på Uddevalla och fick testa olika insufloner som fästs i magen så att man genom dem kunde sticka nålen och få i sig insulinet istället för att sticka i huden 5-6 ggr per dag. Skillnaden då mot nu är att de sticken med de tjocka nålarna verkligen gjorde skada, idag är de syl tunna och känns knappt. 
Min mamma fick stanna hemma under hela min uppväxt och sticka mig dagligen i låren. Då det gjorde väldigt ont med nålarna och mina då små lår så fick pappa också åka hem ifrån sitt jobb och hålla mig medan min mamma satte nålen och gav insulinet. Detta pågick under flera år och på låren ritade vi mönster, skrev dagar och satte nålarna utefter ett schema. 
Jag tillbringade förståeligt nog väldigt många månader på sjukhus både under denna tid men egentligen genom hela mitt liv. När jag fick min första insulinpump när jag var 13 år, 1993 så låg jag inne i nästan tre veckor på Östra Sjukhuset och minns under 2 dygn att jag tömde 64st rör med blod genom mina armar för att få allt inställt rätt och för att övervakas. Efter det har jag aldrig kunna ta en sänka utan att svimma och har också vägrat vid 99 av 100 tillfällen att utföra en sänka i armen. Vid ett par tillfällen har vi därför behövt sticka mig 4-5ggr i varje finger för att få ut den andel blod som varit nödvändigt för kontrollerna. 
Jag är en väldigt positiv människa, en människa som är glad i att leva, resande, upptäckande och söker hela tiden glädje. Jag tror att min Diabetes hjälpt mig att bli den typ av människa då jag hela tiden på ett eller annat sätt är i en direkt riskzon att råka illa ut vare sig det är hög eller lågt blodsocker, hjärt och kärlsjukdomar, nervskador på vitala organ som njurar, ögon eller fötter eller bara så enkelt att man just den kvällen innan man gick och la sig inte kollade sitt blodsocker ordentligt och morgonen efter helt enkelt aldrig vaknar igen. 
Hade jag inte haft mina nära och kära runt mig, människor som vet om vilken sjukdom jag har och ibland en väldig massa tur och ren djävulsk vilja att fortsätta leva så hade jag inte levt idag. Det är det ingen tvivel om.
Det finns 4-5 tillfällen i mitt liv där jag haft änglavakt. Efter ett par av dessa insåg jag direkt efteråt hur nära döden jag var och specifikt under ett tillfälle 2012 i Uddevalla visste jag under tiden jag låg på golvet i min lägenhet helt själv att detta klarar jag nog inte, detta är nog slutet. Jag blir svettig av att skriva detta och gråter medan jag gör det men jag kommer skriva om händelsen och så får vi se om det i text kan visa hur nära det var och att personer som läser det för en liten stund kan få komma in i en Diabetikers värsta mardröm. 
Historien börjar på lördagen. Jag bodde för tillfället själv efter att ha gjort slut med min flickvän. Lägenheten var en 3:a där sovrummet låg ca 20 meter ifrån köket. Jag gick under lördagen ner till en orientalisk butik som låg i närheten och köpte glass, en 88:a, en piggelin och en sandwich. Då frysen var helt full så fick jag i stort sätt trycka in dem i det undre facket närmast golvet. 
På lördagen hade jag besök av lite vänner och vi gick senare ut på kvällen. På väg hem lite senare så köpte jag inte mat som jag brukar utan gick och la mig. Jag la mig som vanligt med min pump kopplad till mig, en pump som doserar in ett förinställt antal doser insulin helt oberoende på vilken blodsockernivå jag har. 
 Kl 10 på söndagen kommer en kompis förbi och bara lämnar ett par saker, jag ligger fortfarande i sängen och minns att jag säger hej då till honom men då ovetande om att min blodsockernivå är nere på alarmerande nivå redan då. Min insulinpump fortsätter att pumpa in insulin och jag vaknar 2h senare runt 12-tiden av att hela min vänstra del av kroppen är förlamad. Kroppen har börjat stänga av delar av kroppen för att lägga all sin energi på att hålla igång de delar i min kropp som gör att jag överlever så som ex hjärta. 
Min telefon ligger bredvid mig i sängen men jag ramlar ur sängen och tack vare min förlamning kan jag nu inte längre komma upp i sängen till det som hade varit min räddning. Under närmare 4 timmar kommer jag krälande, utmattad och uppgiven försöka först att ta av mig pumpen med en hand som bara de tog ca 30 minuter för att stoppa flödet av det då dödliga insulinet in i min kropp. 
Jag kommer efter 2 timmar ur mitt eget sovrum genom att dra min kropp med högerhanden fram på parkettgolvet. Jag drar mig ca en halv kroppslängd eller mindre innan jag i utmattning däckar av. När jag vaknar till gör jag samma process tills jag till slut når hallen där det ligger en trasmatta på golvet. Den trasmattan kommer jag till slut upp på och kan enklare glida fram längst golvet och över ett par trösklar som är i vägen. Just där och då räddar dessa trösklar verkligen mig då jag kan få ett gott grepp runt en av dem och med höger foten putta ifrån på den andra. Det gör plötsligt att jag kommer en hel kroppslängd närmare köket.   
Under tiden så har tankarna börjat vandra om nästa gång jag tuppar av mellan mitt hasande fram på golvet kommer vakna igen. Mitt huvud fungerar perfekt och det gör det alltid vid lågt blodsocker, jag hör allt, får med mig allt och har som oftast väldigt klara tankar, så även nu. Jag funderar på om någon skall komma in genom dörren och rädda mig, jag hör telefonen ringa om och om igen, något som i efterhand visar sig vara mamma och pappa om vartannat. Jag ger aldrig upp men jag blir mer och mer osäker på om jag verkligen kommer klara att ta mig till köket och om det att ta sig till köket verkligen kommer hjälpa mig. En av tankarna jag får är att bara somna och hoppas att kroppen själv som nu är utan min insulinpump kommer höja mitt blodsocker eller om den sista dosen som gick in var så pass stor att jag inte kommer klara av den.
Nu är jag ca 10 meter ifrån köket och det har tagit mig två trimmar att ta mig de första 10 metrarna. Jag kommer till slut in i köket, har under tiden hört grannar komma och gå i trappuppgången och jag kan som ni säkerligen förstår inte få ut ett vettigt ord ur min mun, det är som ett barn på 1år som försöker men inte riktigt lyckas, det bara bubblar och blir grötigt. 
När jag kommer in i köket ligger det en linoleummatta som golv och jag glider trots att jag har huden rätt mot golvet förhållandevis lätt fram till frysen som jag får öppnat efter lite om och men. Jag drar i full kraft ut den nedersta lådan och där hade jag dagen innan av en ren tillfällighet lagt tre stycken glassar. Jag får inte av något papper på glassen med bara en hand så jag börjar äta sandwichen med papper och sväljer allt så fort jag bara kan. Jag äter efter de upp 88:an och piggelinen på samma sätt. Det tar mig ca 1h innan jag sedan kan komma upp på knä och jag ramlar om och om igen ner igen som bambi på hal is. Jag är en blöt fläck av all svett som kroppen producerar och kommer efter mycket om och men upp på en stol där jag sitter, andas och lutar mig tillbaka den närmsta halvtimmen. Blodsockret höjs nu rätt snabbt och det medför också en huvudvärk som inte går att beskrivas i denna värld. Jag kan efter 4h kl 16.00 komma mig på egna stapplande ben till sovrummet och få ring min mamma och pappa. 

Sedan den dagen i de bostäder jag haft och bott i har jag alltid druvsocker på golvet. Hemma hos mig i Kungshamn ligger det druvsocker vid sängbenet och det ligger druvsocker vid en av trösklarna. Jag har flera ggr stått på tröskeln och även om det inte just var den som räddade mig så har jag verkligen tackat den för att de finns. Jag äter alltid innan jag lägger mig och tack vare dagens Diabetesutveckling så kan jag enklare ta blodsocker många ggr per dag. Dock vet jag att jag alltid bara är ett misstag ifrån de så många Diabetiker världen över råkar ut för dagligen, min egen död. 
Smärtan i kroppen efter en händelse som detta eller likt denna går inte att beskriva för någon, det gör ont i varenda muskel, det gör ont i varenda liten del i kroppen och du märker att kroppen jobbat som aldrig förr för att överleva. Den har tagit ut sista kraften i varje del och verkligen kramat ur allt den har. Den smärtan sitter i flera dagar efteråt men vet ni vad, den smärtan kan man överleva och stå ut med då det andra alternativet skulle vara betydligt värre.

Robert Stensby
Typ-1 diabetiker
Gertie Jansson
Foto: Calle Appelqvist



Min diabetes

Den 23 december, år 2010, fick jag min diagnos Diabetes Typ 2!!
Ja, ni läste rätt. Doktorn som mycket väl visste att jag har en autoimmun sköldkörtelsjukdom som heter Hashimoto, och som i sin tur har Diabetes Typ 1 som följdsjukdom, ansåg ändå att jag var en typ 2-diabetiker. Jag hade en mycket liten insulintillverkning enligt provsvar. Jag började med medicinering tablett Metformin, direkt och visst tappade jag lite vikt. Efter ett par månader så upptäcker jag på mitt jobb (är sjuksköterska i botten) att mitt blodsocker hade skenat iväg till över 18 mmol. Sedan blev det lågt under 4 mmol ganska snart. Så här höll det på och till slut fick jag in långtidsverkande insulin och jag hade fortfarande enligt läkaren diabetes typ 2. Själv sa jag hela tiden att jag var en diabetes typ 1/LADA. Men läkaren ville verkligen inte hålla med om detta. Under hösten 2013 kom också de kroniska nervsmärtorna, som också är en följdsjukdom för diabetes. Men ingen pratar om det så därför blev detta också jobbigt att ta itu med. Att vilja göra saker och aktiviteter men att kroppen säger nej. Jag har alltid tyckt om att ta långa snabba promenader, men som nu då inte kan göra det. 
Jag bytte vårdcentral där jag förklarade hur mina sjukdomar var. Här sa min diab.ssk att jag säkert var en LADA men läkaren tyckte inte det. Så här höll det på fram till hösten 2015 då jag försökte få en Freestyle Libre-sensor, men fick till svar att det var för dyrt.  Men vad de inte förstod var ju att mitt liv också är dyrt. Här önskade jag genast en remiss till medicinmottagningen på sjukhuset, vilket också blev så. Väl på mitt första möte med min underbara läkare, frågade denne om varför de inte tagit prover för att se vilket sort av diabetes jag har. Provlappar skrevs ut i mängder och efter några veckor ringde min läkare och sa att jag visst var en typ 1-diabetiker. Hela tiden ställde sig läkaren frågan om varför man inte kollat upp detta. 
Då jag också har astma fick jag lov att kontakta min läkare på vårdcentralen för att förklara hur jag mår i den diagnosen. Här var jag snabb med att informera om att jag faktiskt är en typ diabetes 1 och har då under dessa år varit i behov av insulin och inte tablett Metformin. Talade samtidigt om att jag nu har en Freestyle Libre på min arm. Känslan jag får är att man inte tar det ansvar man borde göra för sina patienter, utan att man nonchalerar patienter. Det blir en lek om andras liv. Läkarens svar på informationen var: ”Ojdå, så du var en diabetes typ 1??” Jag blir ledsen över hur man hanterar och lyssnar på sina patienter och man ställer sig frågan om varför man inte tagit prover för detta. Är det för dyrt för en privat vårdcentral? Är det bara pengar man tänker på? Jag blir fortfarande upprörd över denna situation. 
Mina prover var inte fina alls och nu startade en rejäl genomgång med undersökningar och långa rader med provettiketter. Mina njurar var påverkade, jag hade både blod och järnbrist, samt D-vitaminbrist då. Här började jag sakta dala i min psykiska hälsa. Ångesten kröp på allt närmre och jag var ledsen och grät över min situation. Mina njurar har alltså blivit nedsatta i sin funktion pga. tablett Metformin, en tablett som inte hjälpt mig nämnvärt med att hålla en jämn blodsockerkurva utan den var helt enkelt fel att ta. Det blev till att sluta omgående och sättas in på både korttidsverkande och långtidsverkande insulin. Remiss till njurmedicin gjordes, likväl till kirurgmottagningen för att kontrollera mig mage med en gastroskopi. Allt detta för att läkaren vid första diagnostillfället absolut inte var med på att det berodde på min autoimmuna sjukdom. 
Min tanke var hur ska jag orka? Kommer jag finnas med i livet så jag får se mina egna barnbarn? Dödsångest så till den milda grad. Blev sjukskriven för både mina sjukdomar och för utmattningssyndrom. Är kanske inte så konstigt efter att ha levt i 5 år med fel medicinering för min diabetes. 
På njurmedicin gjordes det kontroller med dygnsurin, blodtrycket och mitt njurvärde Kreatinin. Efter några månaders besök och undersökningar blev jag trots allt utskriven från njurmedicin med information om att mina njurar fungerar som på vilket annan 50-åring. Men jag visste att jag aldrig skulle kunna ta något antiinflammatorisk läkemedel någon mer gång. Men vad som inte kom fram då var att jag faktiskt har nedsatt njurfunktion i stadie 3, vilket inte är bra. Detta får jag reda på 1 år efter jag varit utskriven från njurmedicinmottagningen på sjukhuset. Och igen….VARFÖR säger ingen något. Det är ju mig det handlar om, mitt liv det handlar om. 
Trots att jag hade en Libre att kontrollera mitt blodsocker med så svängde det högt och lågt. Det är inte ok att behöva ha det så. Under en föreläsning på den kursen inom diabetes jag gick tog jag upp detta med den bäste av dem bästa på diabetes, Peter Fors, specialistläkare på diabetes. Här kom hans kommentar från hjärtat.
Du ska ha pump!!

Foto: Calle Appelqvist

Funderade lite över det hela och bestämde mig för att kontakta min diabetessjuksköterska om att få pump. Inga problem, självklart ska du ha en pump tyckte både läkare och ssk. Sedan 14 februari 2017, har jag nu haft min medtronic pump och tillhörande CGM. Det var lite svårt till en början men idag kan jag bara säga att mitt liv kom tillbaka. Har idag inga problem som helst att ha pump 24/7. Så smidigt och mycket färre stick i fingret och i magen. Tänk bara att kunna sätta sig på ett café och plocka fram pumpen, skriva in antal kolhydrater man tänker äta och då automatiskt få en dos med insulin. Jag slipper att sitta med sticksaker för finger och mage. Så för mig gör det inget att ha min ”bukspottkörtel” i handen.  Det är också lättare för mina anhöriga att ha koll på mig och mitt socker. Jag är lycklig över att min hyperglykemier är så få idag och jag har äntligen fått kontroll på min diabetes. För min diabetes är inte som andras diabetes. 
Det är svårt för utomstående att förstå hur det är att leva med diabetes. Att ständigt ha kontroll på det man äter jämfört med hur mycket insulin som ska ges i bolusdoser. Man lever med sin sjukdom 24/7, och kan aldrig ta semester från den. Att få en hypoglykemi som är svår att bromsa, och vid läggdax är mycket jobbig. Man får ångest och ibland är det svårt att sova trots att man fått koll på blodsockret igen. Min man är ofta ute på olika uppdrag då han arbetar inom försvaret och barnen är vuxna och har egna hem. Det är då lågt blodsocker är frukansvärt, just för att jag är ensam hemma. Här hemma i huset finns det två katter som förgyller vardagen och här vill jag berätta om den ena katten som heter Våfflan. Innan jag blivit rätt diagnostiserad hade jag en hel del låga blodsockervärden nattetid. Jag lyckades vakna av att jag var blöt av svett och en Våfflan som trampade på mig och bökade runt och pratade med mig. Likadant nästa gång jag hade lågt blodsocker nattetid, och igen och igen. Det var nu jag förstod varför jag alltid vaknade. Det var ju Våfflan som kände att jag var låg och ville att jag skulle vakna. Så det är som med diabeteshundar att även katter kan känna att matte är låg på kroppsutsöndringen.  
Många utomstående tror att det är bara att undvika socker vilket det inte är utan det finns mer, det är kolhydrater som man ska undvika. Detta tror jag många inte förstår. Kolhydraterna finns det mängder av i potatis, ris, mjöl, mjölk och salt. 
Nu har ju jag diabetes typ 1 och har alltså inte förvärvat detta med dålig kosthållning utan kroppen angriper sig själv och slutar producera insulin från de langerhanska öarna i bukspottkörteln. Det finns så mycket som man får lov att tänka på, och förändra i sitt liv när man får den här diagnosen. Att man vid magsjuketider måste tänka sig för att inte komma i kontakt med detta virus. Om det då blir så att man ändå får magsjuka och även då får en insulinbrist uppstår det ketoner i kroppen, vilka är rent av giftiga för ffa diabetespatienter. Det är inte bara att ta en spruta och se glad ut, det finns massor som utomstående borde få mer kunskap om.
Jag är sjuksköterska och arbetade förut på en akutavdelning på sjukhuset i Lidköping. Arbetstiderna för mig kunde vara att arbeta kväll till ca kl 22.00 och dagen därpå börja jobba kl 06.45. Det finns mycket för en sjuksköterska att göra och ha koll på med akut sjuka patienter och till slut kände min kropp att det inte kunde fortsätta så, fast att jag tycker om akutsjukvården. Jag är tvungen att tänka om och låta min sjukdom avgöra hur jag ska arbeta. Så det slutade med att jag idag arbetar dagtider, samt att jag nu arbetar 80% , för att orka arbeta och ta hand om mig själv och min diabetes. Nu mår jag så klart mycket bättre och jag trivs med att arbeta på en vårdcentral och har egen mottagning för patienter med diabetes typ 2. 
Det är inte många som förstår tröttheten i sjukdomen. Att när blodsockret pendlar och man blir låg i blodsocker så är det ett hästjobb att komma tillbaka i rätt balans. Rädslan och den ångest, dödsångest, man får när man känner att man sakta försvinner bort. Kroppen finns liksom inte.  Jag är vuxen och kan trots allt förklara vad min kropp gör, men tänk att vara ett litet barn, som grannens lille pojk, Vide, som fick sin diabetes när han var 2,5 år. Hur ska de kunna förklara hur de mår. Idag är han 5 år och vi brukar kolla varandras pumpar. Hans mamma och jag pratar mycket om hur det är att leva med diagnos själv och att vara så närstående till en individ med diagnos. Jenny har inte sovit en hel natt sedan den dagen diagnosen ställdes på Vide. Hon är idag sjukskriven för att hon är utmattad. Det är ändå skönt att man kan hjälpa varandra genom samtal. När jag beskriver hur jag mår i vissa tillstånd i diagnosen får Vides föräldrar en förståelse för hur Vide kan känna sig och så utbyter vi erfarenheter med varandra. 
I oktober 2015 gjorde jag något jag aldrig kommer ångra. Jag tatuerade in ordet diabetes med ganska stora bokstäver på min högra underarm. Detta är min livförsäkring utifall jag skulle bli dålig på offentlig plats. 
Detta är min berättelse men det finns mycket mer man kan skriva om men då kanske jag skulle satsa på att skriva en bok =). Jag hoppas att jag bidragit med något hur det är att leva med en kronisk sjukdom som diabetes typ 1. 

Gertie Jansson
Typ-1 diabetiker/Lada
Kim Karlsson
En bild för diabetes - Kim Karlsson, Foto: Calle Appelqvist
Foto: Calle Appelqvist

Mitt namn är Kim Karlsson och jag fick typ 1 diabetes sent i livet, två dagar före jag skulle fylla 25. Vid insjuknandet visste jag ingenting om denna sjukdom så jag såg till en början inga som helst bekymmer eller hinder. Tänkte att det är väl inte värre än en ”förkylning” .
Efter en tid på sjukhus så insåg jag ganska snabbt att det va värre än så då vissa saker va livsviktiga för mig för att få min vardag att fungera.
Tankarna snurrade runt i huvudet på mig:
-Kommer jag  bara att kunna äta grönsaker nu och på fasta tider? 
-Behöver jag ha sprutor som jag ska ta 5 gånger per dag i resten av mitt liv?
-Kommer jag aldrig mer äta godis eller godsaker?
- Kommer jag att kunna fortsätta att satsa på min idrottskarriär eller blir jag tvungen att sluta?
-Kommer jag att kunna resa och vara med på fester som alla andra?
Dessa funderingar blev än mer starka när jag den första tiden hade problem att få mitt socker i rätt nivå och jag väldigt ofta fick insulinkänningar och blev ”låg” .
När jag får  ”lågt socker” visar sig i form av att min syn kan försvinna. Jag får även svårt att finna sammanhang i saker och en simpel uppgift kan bli omöjligt att lösa.
Jag kan få svårt att hitta vägen ut ur mitt egna hus. Konversationer med andra blir otydliga, snurriga och jag tappar begrepp och fokus. Jag kan påbörja en matlagning för att i samma stund gå därifrån utan en tanke på vad jag håller på med.
 -” Du ska inte anpassa dig efter diabetesen och låta den förändra ditt liv. Du ska ta kontroll över diabetesen och låta den anpassa sig efter dig”.
Det här orden kommer från den diabetesläkare som jag träffade i samband med att jag insjuknade och fick diagnosen diabetes. Den meningen etsade sig fast hos mig och förklarar precis på det sätt som jag försöker att leva med min sjukdom. 
Om jag ska summera de 12 åren som jag har haft sjukdomen så skulle jag säga.
•    Jag tänker på vad jag äter och när jag äter men jag kan även unna mig onyttiga saker ibland.
•    Jag har aldrig skämts över min sjukdom och har då fått väldigt mycket hjälp av vänner runt omkring mig då detta har varit väldigt viktigt. Dels för självkänslan men även för den hjälpen man får då man får en insulinkänning och inte riktigt kan hantera vissa situationer som man normalt gör.
•    Jag har kunnat träna och spela matcher. Visst har det funnit problem ibland men det går och dessutom så påverkar träningen min sockernivå på ett väldigt positivt sätt.
•    Att jag haft tur i oturen som först vid vuxen ålder insjuknat och sluppit sprutor och insulinkänningar som barn och på så vis heller aldrig skämts över min sjukdom.
Det är en jäkla skitsjukdom som vänder upp och ner på vardag  men jag har även lyckats hitta vägen till ett "normalt liv” med kompisar, fester, resor och samtidigt kunnat satsa på min fotboll med träning 5-6 dagar i veckan.
Man får lära sig att planera sin vardag, tänka på sin kost och och vara medveten om konsekvenserna men detta borde alla människor göra för att ta hand om sin kropp. Vi diabetiker har inte lyxen att kunna vänta 8 h mellan våra måltider eller kunna hänga på våra kompisar utan att först kontrollera vår sockernivå, planera när vi ska äta, ha med oss någonting extra druvsocker i fickan ifall blodsockernivån skulle sjunka
Det som jag vill förmedla med detta och framförallt till alla yngre och barn som får diabetes är att ni ska vara stolta för dem som ni är och inte skämmas för er sjukdom. Ni kommer att kunna leva ett lika normalt liv som era kompisar men vi behöver planera vår vardag, motioner och tänka oss för en extra gång.
Kim Karlsson
Typ-1 diabetiker
Sara Pettersson
En bild för diabetes - Sara Pettersson - Foto: Calle Appelqvist
Foto: Calle Appelqvist

Året 1998 var jag 10 år gammal. Jag tränade konståkning 4-5 dagar i veckan, ja det var min stora passion i livet! Med hård träning och envishet var det inte konstigt att man inte såg de första tecknen på mina symtom. Jag drack mycket vatten och ja, det som kommer in behöver ju också komma ut. Mamma tog mig till vårdcentralen då jag gått ner en del i vikt. Men det gör även många i början av puberteten, speciellt när man vuxit nästan 10cm på ett år, samt att med det intensiva träning jag höll på med, tyckte dom inte att det var några konstigheter.

Våren/sommaren -99 gick vår familj igenom en turbulent skilsmässa. Den satte sina spår. Jag och mina syskon flyttade in till stan med vår mamma, hade inte så mycket kontakt med vår pappa.
Efter detta var jag ofta sjuk och var förkyld. Jag kunde knappt hinna avsluta en måltid innan jag var tvungen att springa till toaletten. Oftast för att kräkas. Min mamma misstänkte bulimi eller anorexia alternativt en kombination av dessa. Hon hade ingen kännedom om att detta var vanliga symtom för långt gående med höga blodsockernivåer. Vi hade ingen i vår familj eller i vårt sociala nätverk som hade diabetes, så hur skulle hon kunna veta.
 
12 september -99, dagen när vi skulle hjälpa mammas nya kille att flytta till det hus han nyligen köpt, var jag hemma och var återigen sjuk. Själv ville jag inte vara, så åkte med och satt på altanen och tittade på då min kropp inte orkade. 
Mamma ser mitt i flyttkaoset att jag svimmat av. Hon slänger in mig i bilen och kör till akuten på NÄL, väl där tar det inte långt tid innan jag hamnar på IVA och får diagnosen diabetes mellitus. Mamma har berättat nu i efterhand att hon är sig själv tacksam att hon åkte in med mig i ren reaktion, annars hade jag inte levt idag, då det höga blodsockret orsakat en kraftig syraförgiftning (ketoacidos) som sakta höll på att slå ut mina inre organ. 

Jag har själv inga minnen av alla dessa månader, utan är återberättat av min mamma.  Det är som hon har fått förklarat för sig att "kroppen klarar sig, men inte knoppen, den stänger av för att endast försörja det nödvändigaste". 

I många år har jag levt i förnekelse mot min diabetesdiagnos, samt använt mig av sjukdomen för att komma bort från all turbulens i livet. Vilket inte bara skadat mig själv, utan många i min närhet har blivit lidande. Speciellt min mamma och mina syskon. 

Historian kan bli väldigt lång, då åren med känslan av utanförskap, mobbning, fördomar, skuldkänslor, ångest, depression och en svår social problematik funnits i mitt liv, en del finns fortfarande kvar idag, men är under bearbetning.
Idag är jag oerhört tacksam för att ingen gav upp hoppet om mig, när jag själv valt att göra det!

Sara Pettersson
Typ-1 Diabetiker
En bild för diabetes - Foto: Calle Appelqvist

#enbildfördiabetes

Diabetes är en folksjukdom med cirka 450 000 drabbade i Sverige. 2 barn insjuknar i diabetes typ-1 varje dag och jag lever med ett av dom.

Kunskapen om diabetes Typ-1 är alldeles för liten och jag vill på mitt sätt försöka bidra och ge mina närmaste en insyn hur det kan vara att vara diabetiker och hur alla lever med sjukdomen på sitt sätt. Ingen historia är den andre lik och även ifall man gör allt rätt kan det ändå bli fel. Så fel att kroppen lägger av och dör.
Genom en serie av berättelser från diabetiker kommer ni att kunna läsa hur olika det kan vara och hur livet förändrades dramatiskt. Hur livet är med diabetes, ung som gammal. Alla fördomar om "sockersjukan" , "du har ätit för mycket socker", "Det är ju bara diabetes" som diabetiker typ-1 ofta får höra och som inte har någonting med verkligheten eller sanningen att göra. Diabetes typ-1 är inte detsamma som typ-2. Saker i vardagen som kan vara självklart för dig och mig men inte för en diabetiker. Att varje minut och varje sekund måste kroppen balanseras med rätt mängd insulin för att helt enkelt kunna överleva. Det kroppen gör automatiskt för mig som är frisk!
Under 10 veckor kommer ni att kunna läsa deras egna berättelser om sin diabetes, jag sedan försökt att porträttera personerna så som jag föreställt mig personerna bakom berättelsen. Det har varit väldigt inspirerande men ibland otroligt tungt att ta del av deras vardag. Så jag hoppas att ni följer och delar mitt projekt så mycket ni bara kan.
Back to Top