Elisia Sahlin

Under en längre tid var jag inte riktigt som vanligt. Arg trött ont i magen törstig och kissade massor. Drack mängder vatten och gick mycket på toaletten på nätterna. Mamma ringde till morfar för jag var hos morfar på nyårshelgen för mamma jobbade. Hon frågade morfar om jag hade gått upp mycket på toaletten mycket på nätterna. han svarade :Ja nu när du säger det så ja, hon har sprungit på toaletten på nätterna. Vi åkte till vårdcentralen den 12 januari 2011, då nyss fyllda 9 år.

När vi kom dit fick jag lämna ett kisseprov som visade på max värde i socker, sen skulle dom ta prover men jag vägrade. Jag hatar nålar sprutor och stick! Vi gick hem till våran lägenhet och packade med kläder och annat för vi visste att vi skulle vara på sjukhuset ett tag framöver.

Uppe på NÄL blev jag inlagd. Fick emlakräm i armveck och på händerna. Jag skulle få 2 plastslangar i armarna. Jag skrek och grät! Mamma och 2 sköterskor fick till slut hålla mig för att en tredje sköterska skulle kunna sticka mig. Jag hade 17,7 i blodsocker och vägde bara 25kg. I ena armen fick ett insulindropp som kändes som min enda vän förutom mamma så jag kallade apparaten för Simon. Den var med mig överallt dygnet runt. Dom tog blodprov en gång i timmen varje dag första veckan sen andra veckan va det blodsocker prover innan mat, 1 timma efter mat och igen efter 1 timma, sen innan mat igen och samma efter mat och nätterna 1 gång i timman. Vi fick permission några timmar Vecka 2 om jag tog mitt långtidsverkande insulin i låret, det vågade jag inte men vi fick iaf åka hem några timmar. Vi åt på Mc Donalds och spelade Bingolotto sen va det tillbaka till avd 23 på NÄL. Jag är så stickrädd och varje kväll va en fight när det skulle stickas i låret, jag tog den i magen som med måltidsinsulinet. Ta blodsocker prov i fingrarna gick bara inte, fick panik och bara grät så jag stack mig på ovansidan armen ist i flera veckor. Efter tre veckor fick jag åka hem. Stack mig fortfarande på ovansidan armen och ibland i tårna men inte i fingrarna och långtidsinsulinet tog jag i magen ett bra tag. Vågade inte sticka i låret!

Livet hemma flöt på. Jag gick i skolan och lekte med kompisar som förut , men jag var tvungen att ha med mig mina sprutor och druvsocker överallt. Jag bestämde mig för att visa att jag var starkare än diabetesen så jag började träna taekwondo. Jag tränade och tävlade taekwondo 4 dagar i veckan i några år och var bra på det. Livet va ganska bra trots allt som ett litet barn. Jag kollade mitt blodsocker, åt, tog insulin och levde nästan som alla andra barn som är friska, fanns inte mycket som hindrade mig.

I tonåren förändrades allt….

Jag orkade inte med detta mer ville inte ha någon diabetes, ville vara frisk som alla andra mina kompisar. Började missköta min jävla sjukdom låssades att den inte fanns, brydde mej inte. Jag hatar den! Började ljuga för mamma om vad jag hade i blodsocker och att jag tagit insulin. Gjorde inget av det för jag ville inte, hade ingen lust. Åkte in och ut på sjukhuset vissa gånger blev jag inlagd mot min vilja för att jag var så sjuk men jag tyckte att jag va frisk. Hade ofta HIHI i blodsocker och det innebär över 26 iaf. Mamma tjata och tjata men jag brydde mig inte. Inläggningarna hjälpte för stunden men så fort jag kom ut så var jag tillbaka med att missköta mig. Tog inga blodsocker och knappt något insulin heller. Det bas insulinet som gick i pumpen va det som höll mig flytande

Minns en dag. Jag spydde på natten och gömde sängkläder och handdukar i min garderob och åkte till skolan som vanligt. När jag knappt orkade stå på mina ben längre då jag ringde till min bonuspappa och sa att jag fått magsjuka så han hämtade mig i skolan och körde mig hem. Mamma fattade ganska snabbt att jag hade nog inte magsjuka utan en ketoacidos. Tvingade mig att ta blodsocker och blodketoner och det va höga värden. Mamma ringde Diabetessköterskan på NÄL en gång i timman och berättade hur det gick med mig, sockret sjönk och ketonerna försvann efter några timmar. Så jag slapp åka ambulans. När jag sovit och kände mig pigg så va det bra. Ville inte inse att jag tar död på mig själv på detta sättet, eller jo jag förstod det men jag ville bara vara frisk. Så jag fortsatte att inte bry mig om min jävla sjukdom för jag vill inte ha den. Jag körde bara på, på mitt sätt. Gjorde precis som alla andra, åt och drack vad jag ville när jag ville utan att ta varken blodsocker eller insulin. Jag ville straffa diabetesen med att skita i den då fanns den ju ändå inte… Jag straffade egentligen bara mig själv och min kropp.

Det är bara att ta ett blodsocker och lite insulin!

NEJ det är inte bara och bara även om man har bra hjälpmedel för vill och orkar man inte så är det inte så jävla bara! Hatar min diabetes! Hatar att den finns och jag vill inte ha den! Ibland ganska ofta känner jag att jag dör hellre än att behöva ha denna skiten! Alla försökte hjälpa mig men jag ville inte ha någon hjälp då skulle alla se att jag ljög för dom och det ville jag inte. Jag blev bara arg gapa skrek och alla kunde bara dra åt helvete! Det är min kropp mitt liv och min jävla sjukdom! Nästan 3 år höll jag på så här. Ljuga för alla som älskar mig och vill hjälpa mig sa bara :Allt är bra. Men det va inte bra och är inte bra. Jag vet inte om jag någonsin kommer acceptera min jävla skit sjukdom! Jag hatar den!

Idag är det bättre. Jag kämpar varje dag dygnet runt med hjälp av mamma och min bonuspappa som sen den 25 september ( fick en dexcom 5 som mäter blodsockret dygnet runt) kan se mitt blodsocker i sina telefoner dygnet runt. Jag kan inte missköta mig och ljuga mer nu.

Jag hatar min diabetes och min högsta önskan är att bli frisk!!

Typ-1 diabetiker

Elisia Sahlin

Körkort/ID-kort - VISUM