På akuten fick jag snabbt ett rum och direkt en spruta med insulin i magen. Här känns allt så overkligt och jag förstår ingenting av vad som händer. Snart där efter förflyttas jag till en medicinavdelning där jag får ett rum som jag delar med tre andra. 

Här kommer läkare och sköterskor för att sätta nålar i mina armveck och informera om vad som händer. Jag förstår inte så mycket mer än att dom tar massa olika blodprover. Jag blir kvar på sjukhuset i fem dagar.

Dagarna som följer består av provtagningar och information från olika läkare. Får även träffa min diabetes sjuksköterska som ger mig alla mina hjälpmedel, som jag från och med den dagen alltid måste bära med mig.

På sjukhuset känns de fortfarande overkligt, som att de är en vanlig förkylning som kommer att vara över om en vecka, någon stans åker jag hem i hopp om att de är så. 

Väl hemma inser jag snabbt att de inte är så och att mitt liv är totalt förändrat. 

Nu måste jag alltid ha koll på mitt blodsocker, med detta innebär de att jag alltid måste ha med mig min blodsockermätare, mitt insulin och något sött att äta.

Att inte längre kunna äta vad jag vill och när jag vill…

Där och då kändes det lite som att livet tog slut. Hur skulle jag nu kunna rida, cykla, träna och allt annat som man bara gör? – Nu när jag kan bli låg (få lågt blodsocker innebär att kroppen blir väldigt skakig och man kan falla ihop och svimma. För att överleva det måste man få hjälp med att få i sig socker).

Som att en sådan enkel grej som att cykla till jobbet var inte längre enkel. Ligger inte blodsockret på en bra nivå måste jag justera det med mat eller insulin innan jag kan cykla iväg.

Alla enkla vardagssysslor är inte längre enkla, att vara spontan vågar jag knappt tänka på.

Som tidigare nämnt måste en diabetiker ALLTID ha med sig sin blodsockermätare, sitt insulin och något att äta.

Att alltid behöva tänka på hur blodsockret är, har jag tillräckligt med mat med mig är fruktansvärt påfrestande. 

Jag saknar känslan av frihet, bara kunna vara och göra det som faller på utan att behöva tänka. Den ständiga oron över att kunna bli låg är inte lätt.

Idag lever jag med en plupp på armen, som kontinuerligt mäter min blodsockernivå och skickar värdena till min mobil. Här kan jag följa och se hur mitt blodsocker ligger, om det är på väg uppåt eller neråt. Den larmar när blodsockret är under 3.1mmol eller över 13.0 mmol. Min plupp är min livlina och absolut bästa vän. Utan min plupp känner jag mig tom och minst i världen. 

Min plupp innebär att jag inte behöver stick mig i fingret varje gång jag ska kolla mitt blodsocker. Detta är ett hjälpmedel som får mig att känna mig tryggare. 

 

DIABETES ÄR SVÅRT, ETT ENORMT ANSVAR OCH EN JÄVLIGT MENINGSLÖS SJUKDOM!

 VARJE DAG ÄR JAG ARG PÅ MIN DIABETES OCH HATAR DEN…

 

Önskar att ingen ska behöva uppleva diabetes, ingen ska behöva känna den ständiga oron av att faktiskt kunna dö!

2017 två år senare, de va inte bara ”jo men de går nog bra?!” de är så mycket mer…

 

Jag hoppas att en dag kunna få läsa på internet: ”Vi kan bota diabetes”

Emma Söderberg

Typ-1 diabetiker