Mitt i mitt kaos träffade jag en man. En man som svepte bort mina egna fötter…. jag flög, blev förtrollad, förälskad! Han förblindade mig som i trans. Men mycket snart insåg jag att hans liv var inte kaos…. hans liv var katastrof. Inte varannan vecka utan hela tiden. Jag stod förälskad mitt i ett vägskäl. Mina val var att bara lämna den jag älskade eller slåss för att dra han ur katastrofen han levde i. Jag är ingen person som ger mig och bara går om jag själv inte väljer det. Jag stannade och slogs för oss. Det var en tung dy jag trampade i. Lögner, svek och misstro under flera år. En normal person hade brutit upp. Det skrek i hela min kropp att vårt liv att leva var FEL!!! Stick, spring, slå dig fri! Men tillslut så vann vi. Ihop segrade vi.
Något år senare vill min älskade skaffa barn. Vågade jag, ville jag ens…. klar jag ville. Att vara fri och frisk skapade ett barn. Något vackert växte i mig , 9 månader av lycka, sedan födde vi en son. Vi stirrade på detta lilla knytet. Ofattbart! Att kunna älska och bedåra ett barn till kändes så ofattbart. Men där var han…. Christoffer! Men något var fel. Jag känd det i mig. Från att ha gått upp 14 kg till att gå ner 25 kg var en glädje. Men att ständigt vara en levande död människa av trötthet. Håravfall, en törst utan beskrivning. Men av vana sa jag inget utan ljög och hoppades på att ingen såg min lögn. Härda ut! Det går snart över! Men barnmorskan såg….något är fel! Smal, nyförlöst överspacklad mamma som bara ler och allt är toppen, inga frågor, allt är bara underbart. Nä så är det inte att vara nyförlöst småbarnsmor.
Hon såg!
