fbpx
En bild för diabetes - Camilla Hellgren

Att leva sitt liv som om man var odödlig till att bli väldigt medveten om att döden är närmare än man tror…
Innan jag fick min diagnos diabetes levde jag med tanken om att jag är odödlig. Full fart framåt i livet och ingen större eftertanke på konsekvenser av mina handlingar. 

Att inte behöva tänka på hur man lever sitt liv utan bara leva var för mig frihet. Mat, motion och sömn var inget jag prioriterade. Mycket jobb, fest och pengar gick före allt. Åtminstone varannan vecka, den andra veckan var jag mamma. Den veckan varvade jag ner, var trygg, åt och skötte mig och min son som vem som helst. Men så kom söndagen och stressen över att lämna bort sin son IGEN. Välkommen vecka av kaos!

En bild för diabetes - Camilla Hellgren
Mitt i mitt kaos träffade jag en man. En man som svepte bort mina egna fötter…. jag flög, blev förtrollad, förälskad! Han förblindade mig som i trans. Men mycket snart insåg jag att hans liv var inte kaos…. hans liv var katastrof. Inte varannan vecka utan hela tiden. Jag stod förälskad mitt i ett vägskäl. Mina val var att bara lämna den jag älskade eller slåss för att dra han ur katastrofen han levde i.  Jag är ingen person som ger mig och bara går om jag själv inte väljer det. Jag stannade och slogs för oss. Det var en tung dy jag trampade i. Lögner, svek och misstro under flera år. En normal person hade brutit upp. Det skrek i hela min kropp att vårt liv att leva var FEL!!! Stick, spring, slå dig fri! Men tillslut så vann vi. Ihop segrade vi.

Något år senare vill min älskade skaffa barn. Vågade jag, ville jag ens…. klar jag ville. Att vara fri och frisk skapade ett barn. Något vackert växte i mig , 9 månader av lycka, sedan födde vi en son. Vi stirrade på detta lilla knytet. Ofattbart! Att kunna älska och bedåra ett barn till kändes så ofattbart. Men där var han…. Christoffer! Men något var fel. Jag känd det i mig. Från att ha gått upp 14 kg till att gå ner 25 kg var en glädje. Men att ständigt vara en levande död människa av trötthet. Håravfall, en törst utan beskrivning. Men av vana sa jag inget utan ljög och hoppades på att ingen såg min lögn. Härda ut! Det går snart över! Men barnmorskan såg….något är fel! Smal, nyförlöst överspacklad mamma som bara ler och allt är toppen, inga frågor, allt är bara underbart. Nä så är det inte att vara nyförlöst småbarnsmor.
Hon såg!

I samma veva så köpte vi hus i annan kommun och då slapp jag henne. Ingen kände mig och jag levde min lögn. Jag såg nästan inget längre. Det var som att gå i konstant dimma, köra bil på kvällstid var uteslutet. Att pinka ner mig springandes mot dass var ingen ovanlighet. Svampinfektioner i underlivet blev allt vanligare. Mina hysteriska utbrott likt en tonårsrevolt blev normalt. Men när jag skulle börja jobba igen efter mammaledigheten förstod jag ju att detta kommer inte fungera. Hälsokost nästa! Burkar och dunkar med vitaminer skulle nog hjälpa….. knappast! När jag en dag beslutade mig för att söka hjälp så säger damen i luckan. Har du bokat tid? Annars får du återkomma igen i morgon.

Mitt i väntrummet hör jag mig själv skrika till damen i luckan. Men för i helvete!!!!! Jag tror jag har diabetes!

Där började min resa med en livslång diagnos……. Diabetes!

Camilla Hellgren

Typ-1 diabetiker

En bild för diabetes - Camilla Hellgren

Körkort/ID-kort - VISUM

Körkortsfoto