fbpx
En bild för diabetes - Jimmy Henriksson
Mitt projekt En bild för diabetes har gått ut på att jag får en berättelse skickad till mig som jag sen har jag försökt porträttera personen efter, men i Jimmys fall så hade han lite svårt att få ner sina tankar på pappret ”för det är så jävla mycket” beskrev Jimmy, så vi bestämde istället att vi bara träffas och pratar om diabetes och allt runtomkring.

Jimmy känner jag då jag jobbar som konsult på arbetsplatsen där han jobbar. Jimmy är svetsare och tills för några månader sen visste jag inte om att han hade diabetes typ 1. Men jag kände igen tecknen och hans stirrighet att han var låg i socker. Kaffemaskinen som står 2 meter från mitt skrivbord gör ju att jag träffar en hel del folk och denna dagen såg jag Jimmy fylla på sin nyfyllda kaffekopp med 1, 2, 3, 4, 5 påsar med socker. Kände direkt att något inte var som det skulle så jag frågade helt enkelt honom och han hade diabetes. Ja det har jag, syns det?

Jag träffade Jimmy i studion och spelade in vårt samtal samtidigt som vi fotograferade. Ibland tog vi en paus och gick ut för lite frisk luft och fortsatte samtalet där. Jimmy fick mest prata fritt och jag lyssnade med några undrande frågor.

Hur gammal var du när du fick Diabetes typ 1?
Jag var 14,5 år när min farmor hittade mig avsvimmad på toalettgolvet och körde mig till sjukhuset. Där togs det en massa prover på mig och som dom sen konstaterade att jag hade diabetes Typ 1.

Vad visste du om diabetes och hur kände du?
Man hade ju hört om sockersjuka och skit innan men första känslan var ju att livet var slut nu. Jag var ju så långt gången i min diabetes och enligt läkarna hade jag gått ett år utan att veta om det.
Ingen som hade märkt någonting?
Nej, 14 år, skoltrött, trött överlag och ingen som reagerade på att jag var sjuk.
Nu i efterhand så förstår jag ju när jag vet om dom första tecknen på diabetes. Drack och sprang på toaletten hela dagarna. Säkert 20 toalettbesök per dag och mängder med Coca cola. Halsade 1,5 liters cola men var fortfarande törstig och det bara rann igenom mig och toalettbesök igen.

2,5-3 månader låg jag inne på sjukhuset med ett fruktansvärt högt Hba1c. Läkaren förklarade för mig att om jag bara kommit några veckor senare så hade jag förmodligen inte levt idag.

Du hade alla tecken på diabetes typ 1, men ingen reagerar?
Nej,  jag själv hade ju aldrig hört talas om att tex trötthet, törst och kissnödig är tecken på diabetes. Ingen personal på skolan och inte mina föräldrar såg någonting, min mormor är typ 2:a och vi har ingen i släkten som har diabetes typ 1 så ingen förstod någonting. Inga barn på skolan eller kompisar hade diabetes så man hade ju inget att relatera till. Jag hade ju inte själv sett någon som hade diabetes som man gör idag när man själv lever med det. Man är uppmärksam på andra på ett helt annat sätt.

Det som skrämmer mig mest och som jag dagligen går och tänker på är att min son på 4 månader skall drabbas av denna helvetsessjukdom. Varje dag har jag en klump i magen och önskar inte ens min värsta fiende denna sjukdom. Hela tiden kollar jag om han kissar kanske lite extra mycket, hur ska det gå om han får diabetes. Jag har diabetes och har lärt mig leva med det och kan det nu, men om min son får det så måste jag lära han allt och det kommer blir som ett andra jobb för så mycket är det.

Jag vill att han ska kunna få leva ett normalt liv utan diabetes, visst det går att leva ett relativt normalt liv ändå men man måste ha koll hela tiden. Humöret svänger fram och tillbaka beroende på hur sockret ligger…. Ne fy fan…..


14 år och så får du diabetes, hur var förhållandet till föräldrarna? Var ni sams?
Nej det var vi inte. Det var jävligt mycket tjat på att jag skulle hålla koll på diabetesen och kolla blodsockret. På den tiden fanns det inte CGM (kontinuerlig blodsocker mätning) utan det var ju stick i fingret, konstant jämt hela tiden, tjat hela tiden. Det var ju i den ålder man ville vara en normal person och man sket la lite i det. Man brydde sig inte och ville leva som vanligt, jag kanske inte åt godis som alla andra gjorde och försökte hoppa över det men drick öl, sprit och sket i att kolla blodsockret, tog inte sina sprutor. Man ville ju inte visa att det var något fel på en så man gick undan för att ta sprutan eller så skiter man i det och gör ingenting.

Nu så här i efterhand tänker man ju på vad fan gjorde man när man var ung och kan inte fatta att jag tog dom här besluten. Idag är jag jävligt glad att mina föräldrar tjatade och var på mig. Jag har ju inte fått några följdsjukdomar som dålig syn, dåligt läkkött och det är jag ju glad för idag.

Vi pratar vidare jag och Jimmy och stannar upp fotograferandet en stund. Går ut och tar lite frisk luft och bara pratar allmänt om diabetes och kommer in på en gång när han var och jobbade och byggde garage på västkusten.

Jag jobbade med att bygga stålbyggnader, jättelika garage på Orust och hade ätit frukost som vanligt. Ägg och bacon blev det och tog en normal dos med insulin. Dagens arbete var att isolera uppe i taket men som tur var så skulle jag hämta någonting på marken. Helt plötsligt blir det helt svart, började putta på andra kollegor, gick ner i diket och var helt i min egna lilla värld. Kollegor som såg mig började ju undra vad jag gjorde och en person kommer fram till mig och frågar hur det är med mig? Mår du bra? Helt plötsligt tar jag strypgrepp på killen och säger att han inte skall röra mig. Killen backar undan och går iväg och  ingen förstod vad det var för fel på mig så dom ringde ambulansen.  Jag minns när ambulansen kom men förstod inte ett ord av vad de sa till mig. Dom förstår nog ganska snabbt att jag lider av diabetes och ger mig en infart i armen och sprutar in glucos rätt i blodet, efter några minuter börjar jag att piggna till och undrar vad som hänt.

Visste några av dina kollegor att du hade diabetes där du jobbade?

Jo jag hade ju berättat att jag har diabetes men som sagt dom visste ju inte vad dom skulle göra. Jag hade sagt till dom att om jag trillar ihop så försök få i mig något med socker så vaknar jag till, om jag nu inte är i koma men ligger jag och skakar få i mig socker så piggnar jag till. Ja ja sa dom men man vet ju inte hur allvarligt dom tog det och denna gången gick ju det bra. När jag blir låg i socker blir jag aggressiv och killen ville gå fram med socker men han vågade inte för att jag var arg så dom ringde ambulansen istället och det är jag ju glad för att dom gjorde idag. Jag hade ju kunnat trilla ihop och gått in i koma när jag var på taket och det hade ju kunnat slutat riktigt illa.

Pratade ni om incidenten efteråt?
Jag satt kvar med ambulanspersonalen i ca 20 min och fick upp mitt socker med några chokladbitar och kunde börja jobba igen. Sen så bad jag mina kollegor om ursäkt för hur jag hade betett mig och då berättade dom vad jag hade gjort. Förklarade för dom att det hade räckt att jag fick lite choklad, dricka, något med socker i och då förstod dom vad diabetesen kan göra med en bara sådär helt plötsligt.

Nu på senare år är jag väldigt noggrann att berätta att jag har diabetes på min arbetsplats så att någon alltid vet. Alla på min avdelning på Siemens vet att jag har diabetes ifall något skulle hända. Vi har börjat jobba natt och inför det så hade vi in kurs i HLR och hjärtstartare där instruktören började prata om diabetes. Jag nämnde att jag hade diabetes och vi började prata inför hela gruppen. Ganska så skönt att min arbetsledare och kollegor fick upp ögonen för vad diabetes är och kan göra med en på väldigt kort stund fast man gjort allt rätt.

Vi fortsätter och fotografera och kommer spontant in på hans syn och rädslan han får vartannat år då han som diabetiker måste göra en ögonbottensfotografering för att kolla så det inte har blivit några näthinneförändringar även kallad diabetesretinopati. Det är kärlförändringar i ögats näthinna som kontrolleras och om förändringarna i näthinnan inte upptäcks i tid kan det leda till försämrad syn och i vissa fall blindhet. För hans största intresse i livet är bilar och motorer.

Mitt liv handlar om bilar och motorer och jag kan inte tänka mig ett liv utan körkort. Men allt har sett bra ut sedan första gången jag kontrollerades och inga förändringar på näthinnan. Men oron finns alltid där varje gång man åker in för kontroll. Som när jag blir hög i sockret över en natt kan jag få suddig syn och när jag får det går jag in i en depression. Tänk dig liksom det är det värsta som kan hända mig att jag blir blind eller att jag ser jätte dåligt och inte kan köra bil för att jag inte får ha något körkort längre pga av diabetesen.
Nä fy fan för denna jävla skit sjukdomen…
En bild för diabetes - Jimmy Henriksson

Innan fotograferingen ägde rum ville Jimmy ordna med en sak, han ville tatuera in diabetes på sin vänstra hand som en symbol och möjligtvis en räddare i nöden om han skulle trilla ihop någonstans där ingen känner till hans sjukdom. Han började även prata om en andra diabetestatuering som han vill göra.

Jag skulle vilja göra en diabetestatuering till men har lite blandade känslor. Det är att tatuera in en pump och slang på min mage men är lite osäker. Jag tror inte att dom kommer att lösa diebetesgåtan under min livstid men jag hoppas ju verkligen det och då kommer tatueringen vara ett bevis på att jag besegrade den.

Vi fotograferar ytterligare en stund till och pratar om allt möjligt. Bland annat om att han aldrig blir bra på bild, men nu när han sett bilderna så har han ändrat åsikt och hade svårt att välja.

Det jag kände med Jimmy och som jag har känt med alla som jag har träffat och fotograferat är glädjen och tacksamheten för att någon har tagit sig tid att lyssna på dom och deras diabetes. Allas diabetes är olika även om man gör allt rätt så kan det bli så fruktansvärt fel.

Vill avsluta med en mening som Jimmy sa flertalet gånger under vårat möte.

DENNA JÄVLA SKITSJUKDOM….

Jimmy Henriksson

Typ-1 diabetiker