fbpx
En bild för diabetes
Mitt namn är Kim Karlsson och jag fick typ 1 diabetes sent i livet, två dagar före jag skulle fylla 25. Vid insjuknandet visste jag ingenting om denna sjukdom så jag såg till en början inga som helst bekymmer eller hinder. Tänkte att det är väl inte värre än en ”förkylning” .
Efter en tid på sjukhus så insåg jag ganska snabbt att det va värre än så då vissa saker va livsviktiga för mig för att få min vardag att fungera.
Tankarna snurrade runt i huvudet på mig:
-Kommer jag  bara att kunna äta grönsaker nu och på fasta tider? 
-Behöver jag ha sprutor som jag ska ta 5 gånger per dag i resten av mitt liv?
-Kommer jag aldrig mer äta godis eller godsaker?
– Kommer jag att kunna fortsätta att satsa på min idrottskarriär eller blir jag tvungen att sluta?
-Kommer jag att kunna resa och vara med på fester som alla andra?
Dessa funderingar blev än mer starka när jag den första tiden hade problem att få mitt socker i rätt nivå och jag väldigt ofta fick insulinkänningar och blev ”låg” .
När jag får  ”lågt socker” visar sig i form av att min syn kan försvinna. Jag får även svårt att finna sammanhang i saker och en simpel uppgift kan bli omöjligt att lösa.
Jag kan få svårt att hitta vägen ut ur mitt egna hus. Konversationer med andra blir otydliga, snurriga och jag tappar begrepp och fokus. Jag kan påbörja en matlagning för att i samma stund gå därifrån utan en tanke på vad jag håller på med.
 -” Du ska inte anpassa dig efter diabetesen och låta den förändra ditt liv. Du ska ta kontroll över diabetesen och låta den anpassa sig efter dig”.
Det här orden kommer från den diabetesläkare som jag träffade i samband med att jag insjuknade och fick diagnosen diabetes. Den meningen etsade sig fast hos mig och förklarar precis på det sätt som jag försöker att leva med min sjukdom. 
Om jag ska summera de 12 åren som jag har haft sjukdomen så skulle jag säga.
•    Jag tänker på vad jag äter och när jag äter men jag kan även unna mig onyttiga saker ibland.
•    Jag har aldrig skämts över min sjukdom och har då fått väldigt mycket hjälp av vänner runt omkring mig då detta har varit väldigt viktigt. Dels för självkänslan men även för den hjälpen man får då man får en insulinkänning och inte riktigt kan hantera vissa situationer som man normalt gör.
•    Jag har kunnat träna och spela matcher. Visst har det funnit problem ibland men det går och dessutom så påverkar träningen min sockernivå på ett väldigt positivt sätt.
•    Att jag haft tur i oturen som först vid vuxen ålder insjuknat och sluppit sprutor och insulinkänningar som barn och på så vis heller aldrig skämts över min sjukdom.
Det är en jäkla skitsjukdom som vänder upp och ner på vardag  men jag har även lyckats hitta vägen till ett ”normalt liv” med kompisar, fester, resor och samtidigt kunnat satsa på min fotboll med träning 5-6 dagar i veckan.
Man får lära sig att planera sin vardag, tänka på sin kost och och vara medveten om konsekvenserna men detta borde alla människor göra för att ta hand om sin kropp. Vi diabetiker har inte lyxen att kunna vänta 8 h mellan våra måltider eller kunna hänga på våra kompisar utan att först kontrollera vår sockernivå, planera när vi ska äta, ha med oss någonting extra druvsocker i fickan ifall blodsockernivån skulle sjunka
Det som jag vill förmedla med detta och framförallt till alla yngre och barn som får diabetes är att ni ska vara stolta för dem som ni är och inte skämmas för er sjukdom. Ni kommer att kunna leva ett lika normalt liv som era kompisar men vi behöver planera vår vardag, motioner och tänka oss för en extra gång.
 

Kim Karlsson

Typ-1 diabetiker

Körkort/ID-kort - VISUM

Körkortsfoto