Robert Stensby

Hej
Först lite bakgrund innan jag berättar om en av mina hemskaste upplevelser som diabetiker. Jag fick min Diabetes som 4 åring, 1984. Då var Diabetesen och dess vård förhållandevis till idag väldigt lite utvecklad. Man tog fortfarande sprutor rätt i huden och nålarna var så tjocka att man kunde se igenom dem. För att få en bild av detta så tänk er ett sugrör och att det sugröret skall in i din mage eller lår. Under mina första år med Diabetes var jag med läkaren Ragnar Hanås på Uddevalla och fick testa olika insufloner som fästs i magen så att man genom dem kunde sticka nålen och få i sig insulinet istället för att sticka i huden 5-6 ggr per dag. Skillnaden då mot nu är att de sticken med de tjocka nålarna verkligen gjorde skada, idag är de syl tunna och känns knappt.

Min mamma fick stanna hemma under hela min uppväxt och sticka mig dagligen i låren. Då det gjorde väldigt ont med nålarna och mina då små lår så fick pappa också åka hem ifrån sitt jobb och hålla mig medan min mamma satte nålen och gav insulinet. Detta pågick under flera år och på låren ritade vi mönster, skrev dagar och satte nålarna utefter ett schema.

Jag tillbringade förståeligt nog väldigt många månader på sjukhus både under denna tid men egentligen genom hela mitt liv. När jag fick min första insulinpump när jag var 13 år, 1993 så låg jag inne i nästan tre veckor på Östra Sjukhuset och minns under 2 dygn att jag tömde 64st rör med blod genom mina armar för att få allt inställt rätt och för att övervakas. Efter det har jag aldrig kunna ta en sänka utan att svimma och har också vägrat vid 99 av 100 tillfällen att utföra en sänka i armen. Vid ett par tillfällen har vi därför behövt sticka mig 4-5ggr i varje finger för att få ut den andel blod som varit nödvändigt för kontrollerna.

Jag är en väldigt positiv människa, en människa som är glad i att leva, resande, upptäckande och söker hela tiden glädje. Jag tror att min Diabetes hjälpt mig att bli den typ av människa då jag hela tiden på ett eller annat sätt är i en direkt riskzon att råka illa ut vare sig det är hög eller lågt blodsocker, hjärt och kärlsjukdomar, nervskador på vitala organ som njurar, ögon eller fötter eller bara så enkelt att man just den kvällen innan man gick och la sig inte kollade sitt blodsocker ordentligt och morgonen efter helt enkelt aldrig vaknar igen.

Hade jag inte haft mina nära och kära runt mig, människor som vet om vilken sjukdom jag har och ibland en väldig massa tur och ren djävulsk vilja att fortsätta leva så hade jag inte levt idag. Det är det ingen tvivel om.

Det finns 4-5 tillfällen i mitt liv där jag haft änglavakt. Efter ett par av dessa insåg jag direkt efteråt hur nära döden jag var och specifikt under ett tillfälle 2012 i Uddevalla visste jag under tiden jag låg på golvet i min lägenhet helt själv att detta klarar jag nog inte, detta är nog slutet. Jag blir svettig av att skriva detta och gråter medan jag gör det men jag kommer skriva om händelsen och så får vi se om det i text kan visa hur nära det var och att personer som läser det för en liten stund kan få komma in i en Diabetikers värsta mardröm.

Historien börjar på lördagen. Jag bodde för tillfället själv efter att ha gjort slut med min flickvän. Lägenheten var en 3:a där sovrummet låg ca 20 meter ifrån köket. Jag gick under lördagen ner till en orientalisk butik som låg i närheten och köpte glass, en 88:a, en piggelin och en sandwich. Då frysen var helt full så fick jag i stort sätt trycka in dem i det undre facket närmast golvet.

På lördagen hade jag besök av lite vänner och vi gick senare ut på kvällen. På väg hem lite senare så köpte jag inte mat som jag brukar utan gick och la mig. Jag la mig som vanligt med min pump kopplad till mig, en pump som doserar in ett förinställt antal doser insulin helt oberoende på vilken blodsockernivå jag har.

Kl 10 på söndagen kommer en kompis förbi och bara lämnar ett par saker, jag ligger fortfarande i sängen och minns att jag säger hej då till honom men då ovetande om att min blodsockernivå är nere på alarmerande nivå redan då. Min insulinpump fortsätter att pumpa in insulin och jag vaknar 2h senare runt 12-tiden av att hela min vänstra del av kroppen är förlamad. Kroppen har börjat stänga av delar av kroppen för att lägga all sin energi på att hålla igång de delar i min kropp som gör att jag överlever så som ex hjärta.

Min telefon ligger bredvid mig i sängen men jag ramlar ur sängen och tack vare min förlamning kan jag nu inte längre komma upp i sängen till det som hade varit min räddning. Under närmare 4 timmar kommer jag krälande, utmattad och uppgiven försöka först att ta av mig pumpen med en hand som bara de tog ca 30 minuter för att stoppa flödet av det då dödliga insulinet in i min kropp.

Jag kommer efter 2 timmar ur mitt eget sovrum genom att dra min kropp med högerhanden fram på parkettgolvet. Jag drar mig ca en halv kroppslängd eller mindre innan jag i utmattning däckar av. När jag vaknar till gör jag samma process tills jag till slut når hallen där det ligger en trasmatta på golvet. Den trasmattan kommer jag till slut upp på och kan enklare glida fram längst golvet och över ett par trösklar som är i vägen. Just där och då räddar dessa trösklar verkligen mig då jag kan få ett gott grepp runt en av dem och med höger foten putta ifrån på den andra. Det gör plötsligt att jag kommer en hel kroppslängd närmare köket.

Under tiden så har tankarna börjat vandra om nästa gång jag tuppar av mellan mitt hasande fram på golvet kommer vakna igen. Mitt huvud fungerar perfekt och det gör det alltid vid lågt blodsocker, jag hör allt, får med mig allt och har som oftast väldigt klara tankar, så även nu. Jag funderar på om någon skall komma in genom dörren och rädda mig, jag hör telefonen ringa om och om igen, något som i efterhand visar sig vara mamma och pappa om vartannat. Jag ger aldrig upp men jag blir mer och mer osäker på om jag verkligen kommer klara att ta mig till köket och om det att ta sig till köket verkligen kommer hjälpa mig. En av tankarna jag får är att bara somna och hoppas att kroppen själv som nu är utan min insulinpump kommer höja mitt blodsocker eller om den sista dosen som gick in var så pass stor att jag inte kommer klara av den.

Nu är jag ca 10 meter ifrån köket och det har tagit mig två trimmar att ta mig de första 10 metrarna. Jag kommer till slut in i köket, har under tiden hört grannar komma och gå i trappuppgången och jag kan som ni säkerligen förstår inte få ut ett vettigt ord ur min mun, det är som ett barn på 1år som försöker men inte riktigt lyckas, det bara bubblar och blir grötigt.

När jag kommer in i köket ligger det en linoleummatta som golv och jag glider trots att jag har huden rätt mot golvet förhållandevis lätt fram till frysen som jag får öppnat efter lite om och men. Jag drar i full kraft ut den nedersta lådan och där hade jag dagen innan av en ren tillfällighet lagt tre stycken glassar. Jag får inte av något papper på glassen med bara en hand så jag börjar äta sandwichen med papper och sväljer allt så fort jag bara kan. Jag äter efter de upp 88:an och piggelinen på samma sätt. Det tar mig ca 1h innan jag sedan kan komma upp på knä och jag ramlar om och om igen ner igen som bambi på hal is. Jag är en blöt fläck av all svett som kroppen producerar och kommer efter mycket om och men upp på en stol där jag sitter, andas och lutar mig tillbaka den närmsta halvtimmen. Blodsockret höjs nu rätt snabbt och det medför också en huvudvärk som inte går att beskrivas i denna värld. Jag kan efter 4h kl 16.00 komma mig på egna stapplande ben till sovrummet och få ring min mamma och pappa.

Sedan den dagen i de bostäder jag haft och bott i har jag alltid druvsocker på golvet. Hemma hos mig i Kungshamn ligger det druvsocker vid sängbenet och det ligger druvsocker vid en av trösklarna. Jag har flera ggr stått på tröskeln och även om det inte just var den som räddade mig så har jag verkligen tackat den för att de finns. Jag äter alltid innan jag lägger mig och tack vare dagens Diabetesutveckling så kan jag enklare ta blodsocker många ggr per dag. Dock vet jag att jag alltid bara är ett misstag ifrån de så många Diabetiker världen över råkar ut för dagligen, min egen död.

Smärtan i kroppen efter en händelse som detta eller likt denna går inte att beskriva för någon, det gör ont i varenda muskel, det gör ont i varenda liten del i kroppen och du märker att kroppen jobbat som aldrig förr för att överleva. Den har tagit ut sista kraften i varje del och verkligen kramat ur allt den har. Den smärtan sitter i flera dagar efteråt men vet ni vad, den smärtan kan man överleva och stå ut med då det andra alternativet skulle vara betydligt värre.

Typ-1 diabetiker