fbpx

Året 1998 var jag 10 år gammal. Jag tränade konståkning 4-5 dagar i veckan, ja det var min stora passion i livet! Med hård träning och envishet var det inte konstigt att man inte såg de första tecknen på mina symtom. Jag drack mycket vatten och ja, det som kommer in behöver ju också komma ut. Mamma tog mig till vårdcentralen då jag gått ner en del i vikt. Men det gör även många i början av puberteten, speciellt när man vuxit nästan 10cm på ett år, samt att med det intensiva träning jag höll på med, tyckte dom inte att det var några konstigheter.

Våren/sommaren -99 gick vår familj igenom en turbulent skilsmässa. Den satte sina spår. Jag och mina syskon flyttade in till stan med vår mamma, hade inte så mycket kontakt med vår pappa.
Efter detta var jag ofta sjuk och var förkyld. Jag kunde knappt hinna avsluta en måltid innan jag var tvungen att springa till toaletten. Oftast för att kräkas. Min mamma misstänkte bulimi eller anorexia alternativt en kombination av dessa. Hon hade ingen kännedom om att detta var vanliga symtom för långt gående med höga blodsockernivåer. Vi hade ingen i vår familj eller i vårt sociala nätverk som hade diabetes, så hur skulle hon kunna veta.

12 september -99, dagen när vi skulle hjälpa mammas nya kille att flytta till det hus han nyligen köpt, var jag hemma och var återigen sjuk. Själv ville jag inte vara, så åkte med och satt på altanen och tittade på då min kropp inte orkade. 
Mamma ser mitt i flyttkaoset att jag svimmat av. Hon slänger in mig i bilen och kör till akuten på NÄL, väl där tar det inte långt tid innan jag hamnar på IVA och får diagnosen diabetes mellitus. Mamma har berättat nu i efterhand att hon är sig själv tacksam att hon åkte in med mig i ren reaktion, annars hade jag inte levt idag, då det höga blodsockret orsakat en kraftig syraförgiftning (ketoacidos) som sakta höll på att slå ut mina inre organ. 

Jag har själv inga minnen av alla dessa månader, utan är återberättat av min mamma.  Det är som hon har fått förklarat för sig att ”kroppen klarar sig, men inte knoppen, den stänger av för att endast försörja det nödvändigaste”. 

I många år har jag levt i förnekelse mot min diabetesdiagnos, samt använt mig av sjukdomen för att komma bort från all turbulens i livet. Vilket inte bara skadat mig själv, utan många i min närhet har blivit lidande. Speciellt min mamma och mina syskon. 

Historian kan bli väldigt lång, då åren med känslan av utanförskap, mobbning, fördomar, skuldkänslor, ångest, depression och en svår social problematik funnits i mitt liv, en del finns fortfarande kvar idag, men är under bearbetning.
Idag är jag oerhört tacksam för att ingen gav upp hoppet om mig, när jag själv valt att göra det!

Sara Pettersson

Typ-1 Diabetiker

Körkort/ID-kort - VISUM

Körkortsfoto