Sommar 2017

Vilma, vår yngsta dotter, var 4 år. Midsommarafton var som man brukar komma ihåg den – mycket regn men ändå roligt både för barn o vuxna. Men veckan efter midsommar – sista veckan innan semestern – började något hända, något som skulle förändra Vilmas och våra liv.

Vilma börjar vakna väldigt många gånger på nätterna för att gå på toaletten. Det blir så pass många gånger att vi blir oroliga. Under veckan frågar vi på förskolan om de märkt att hon kissar oftare än vanligt, men nej allt verkar som vanligt. Det hela kulminerar på helgen, nätterna lördag till söndag och söndag till måndag vaknar Vilma 20 gånger per natt för att gå på toaletten. Vi minns så väl hur vi trodde att det handlade om att hon inte ville sova. Vi sa trött ”men Vilma du kissade ju nyss, du kan inte vara kissnödig igen”. Men det var på riktigt varje gång – på måndagen åkte mamma Victoria och Vilma till vårdcentralen.

På vårdcentralen tar de snabbt ett urinprov och ett blodprov. Mycket socker i urinen och blodsockret är så högt att deras mätare, som går till 30-nånting inte kan mäta det. Sköterskan tittar på dem och säger ”oj! high high high!”. Läkaren informerar att allt pekar på att Vilma har diabetes typ 1. Victoria blir tillsagd att åka hem och packa en väska och sedan åka direkt till NÄL. Ett mottagningsteam skulle vänta oss på akuten. De säger att vi kan räkna med att bli kvar där ett par veckor. När Victoria åker från vårdcentralen ringer hon hem till övriga familjen med gråten i halsen. Det blev en chock för alla.

Första dagarna på sjukhuset var en skräckupplevelse för Vilma. Fullt med folk runt omkring och alla ville sticka henne i armar och fingrar. Vi själva satt mest och försökte trösta henne samtidigt som man brottades med tanken att ens barn fått en livsfarlig och livslång sjukdom.

På barnavdelningen lämnades vi över till ett diabetsteam, som skulle lära oss allt om diabetes typ 1. Vi trodde att vi hade hyffsad koll men förstod snart hur lite vi egentligen visste. Det är omöjligt att förstå vad det innebär att leva med diabetes förrän man själv drabbas. Nu, drygt ett år senare vet vi betydligt mer men lär oss nya saker hela tiden.